Recept för ett mera utvecklande debattklimat
Under de senaste veckorna har en diskussion pågått kring debattklimat, politisk mognad och parlamentarism. Senast i raden av opinionsbildare att gå in i debatten är Nya Ålands ledarskribent Johan Orre.
Orre konstaterar att det i debatten förekommit en kritik av det parlamentariska systemet och att systemet pekats ut som grunden till problemet vilket han inte kan omfatta. Jag är helt på samma linje som Johan Orre vad gäller orsak och lösning! Grunden ligger enligt mig i en i den närmaste totala avsaknaden av ömsesidig respekt i den åländska offentliga debatten idag.
När jag gav mig in i denna diskussion var inspelet från Roger Nordlund något som fick mig att ta bladet från munnen men tankarna och oron hade funnits där länge. Jag hade sett en utveckling där debattklimatet succesivt hade försämrats så till den milda grad att beslutsfattandet till vissa delar förlamats. Detta borde vara ett faktum som alla som är aktiva i den offentliga debatten torde kunna se tydligt och jag hade därför hoppats på att man skulle haka på diskussionen. Jag blev därför glad när Jesper Josefsson gav sig in i diskussionen med en insändare häromdagen:
”Istället för att diskutera olika idéer och framtiden har jag lärt mig betydligt mer om vad olika partier och personer tidigare gjort för fel och tyckt, det refereras ofta tillbaka i tiden. Utöver det är det vanligt att folk lägger ord i mun på varandra, förvränger sanningen och skapar konflikter.”
Här sätter Jesper huvudet på spiken! Detta är vårt egentliga problem dvs avsaknad av egna idéer, behovet att sätta dit sin motståndare och att skapa konstlade konflikter byggda på känslor och affektion.
Även Demokratirådet i Sverige är inne på en likande diskussion gällande det svenska debattklimatet:
”Hur elitaktörer som opinionsbildare och politiska företrädare väljer att agera menar vi är helt avgörande. Att torgföra onyanserade narrativ, demonisera meningsmotståndare och deras anhängare, och visa bristande respekt för demokratiska processer kan vara frestande för opportuna elitaktörer och opinionsbildare i en stenhård uppmärksamhetsekonomi.”
Om vi är överens om att läget kan beskrivas på detta sätt vad behöver då göras?
Mitt recept är följande:
Alla vi samhällsdebattörer, alla måste ta vårt ansvar. Lägg den huvudsakliga energin på att ha idér och lyfta fram vad och hur man vill göra. Självklart måste man också kunna förklara vad man inte tycker är bra med andras förslag men då med respekt.
Partierna och partiledarna måste våga vara tydliga i vad man vill, hitta majoriteter för genomförande och sedan acceptera utgången av ett beslut. Ältande och fulspel gynnar i slutändan ingen. Var mogen nog att kunna förlora och gå vidare. Alternativ ska presenteras och invändningar mot andras förslag är viktiga men då också här med respekt. Försöker någon köra vid sidan av och plocka billiga poäng? Ge ingen uppmärksamhet och framför allt svara inte med samma medicin för då är den negativa spiralen ett faktum!
Media kan stötta detta på olika sätt. För det första lägg fokus på det som bygger och utvecklar, hitta infallsvinklar där det positiva blir en nyhet. Granska naturligtvis men bli inte en bricka i spelet där politiska motståndare använder mediaspelplanen enbart för egna syften utan där granskningen leder till att utveckling gynnas.
Receptet kan säkert utvecklas och förfinas med gemensamma krafter och är bara ett försök till inspiration från min sida. Finns det nu några kockar som tar sig an att pröva mitt recept?
JOHAN EHN
