Rättvisa avgifter?
Lagtinget behandlar inom kort förslaget till lag om klientavgifter på Åland. Då man ser förslaget uppstår frågan om är det klientens eller kommunens ekonomi förslaget handlar om. Lagförslaget är inte till klientens fördel. Om avsikten är att förenkla avgiftssystemet. Varför vill man komplicera avgiftssystemet så, att till exempel tillfälliga inkomster – som uppges vara sällsynta – skall utredas. Tanken verka varar att öka kostnaden för klienten och minska kommunens utgifter. Åländska klienter blir i sämre ställning än i riket, vilket är emot självstyrelsens anda och mening. Samma målsättning tycks vara att ta ut en avgift för oanvänd kortvarig vårdplats eller boendeserviceplats vid enheter för institutions- och familjevård samt boendeservice inom socialvården (7) §. Förslaget gäller såväl äldre som barnfamiljer. Istället för folkpensionsindex föreslås att det åländska konsumentprisindexet används då avgifter fastställs.
Folkpensionsindexet är +1,36 procent och det åländska konsumentprisindexet +1,8 procent. Det åländska indexet innebär att socialavgifterna blir högre än då folkpensionsindexet anlitas. En åländsk klient har större levnadskostnader än i riket men ska dessutom betala mera för social service än i riket.
Kommunerna/staden kan lyfta 85 procent av inkomsterna för institutionsvård. Kvar för klienten ska bli minst 112 euro/månad. Tidigare har procenten varit 80 procent. Avgiftshöjningen till 85 procent har ringa konsekvenser för kommunens ekonomi, men är stor för klienten. Kommunen/staden kan bestämma om avgiftens storlek från 0-85 procent. Det har ändå visat sig att avgiften blir så hög som lagen tillåter det vill säga 85 procent.
Är meningen med lagen att beakta kommunens bästa eller klientens, för vem är då lagändringen avsedd? Det finna pensionärer som blir med endast 112 euro/månad, då avgiften erlagts, men unnar sig lyxen att köpa en svensk dagstidning. Kostnad per månad 105 euro, återstår 7 euro/månad för andra behov. 50 procent av landets pensionärer har en pension som understiger 1529 euro/månad. Kvar blir för flertalet 112 – 195 euro per månad för kläder, ett frissabesök, födelsedags- eller julgåvor åt barnbarnen et cetera. Kanske man vill komma bort en stund från institutionen, njuta av god mat och bjuda sina närmaste på ett restaurangbesök? Det händer att klienter inte är medvetena om avgiftens storlek. Det är ingen ursäkt att samhället då tar en så stor avgift ”som klienten tål”. Besöken är få, ensamheten stor, sjukdom och smärta dominerar den sista tiden av vårt liv. Blir möjligen en peng över för minnesstunden vid den sista vilan?
Man undrar om våra beslutsfattare är medvetna om den effekt besluten medför. Kanske man inte räknar med att man själv eller någon anhörig kommer att bli föremål för en orättvis avgiftspolitik, som tack för det samhälle de äldre byggt upp. Äldreomsorgen i till exempel i Mariehamn kostar drygt 14 miljoner euro. Pensionärerna betalar skatt drygt 14 miljoner euro årligen. Mången pensionär har betalat skatt i över 50 år och sedan pensioneringen ca 10 procent mera skatt än löntagare med motsvarande inkomster.
Äldrerådet i Mariehamn har föreslagit, att maxavgiften som kommunerna/staden får ta för institutionsvården skulle sänkas från 85 procent till 80 procent, (som tidigare var fallet) och att klienterna skulle få minst 200 euro per månad jämfört med föreslagna 112 euro. Slutligen uppstår frågan. Är det rättvist att man för klienter tar betalt så ”mycket det går ” medan man för patienter inom hälso- och sjukvården har en fast avgift, med en högkostnadsgräns. Varför har socialservicen högre avgifter än hälso- och sjukvården? Är en sådan behandling av olika behovsgrupper rättvis?
LEIF JANSSON
ORDFÖRANDE I ÄLDRERÅDET I MARIEHAMN
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
