Rättssäkerheten för personer med funktionsnedsättning brister
Undertecknade kommer i kontakt med enskilda personer med funktionsnedsättning i våra yrken och har med oro följt med utvecklingen när det gäller servicen till dessa personer. Vi vill klargöra att vi uttalar oss allmänt om hur vi upplever situationen på Åland och går inte närmare in på någon enskild kommuns agerande.
Utan att kunna ge en rättvisande helhetsbild, är vår gemensamma uppfattning att antalet avslag på service ökar, vilket leder till att personer hamnar i en rättsprocess som kan ta år i anspråk. Det förekommer även att då en klient ringer till socialkansliet och hör sig för om en förmån, kan de få höra att ”det är ingen vits att du söker, för vi brukar inte bevilja det”.
Detta är alarmerande och leder till att personer inte kan gå vidare med rättelseyrkanden och besvär.
Servicen till personer med funktionsnedsättning regleras till stor del i Lag om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen). Socialarbetare och – sekreterare har på många sätt en tuff bedömning att göra inför beslut, men det egna tjänstemannaansvaret kräver ändå att bedömningar görs på korrekt sätt. När kommunens socialarbetare och socialsekreterare fattar beslut och motiverar dessa, är det av yttersta vikt att lagstiftningen följs och att klienten inte förväntas ta reda på exempelvis hur beslut skall motiveras.
När det gäller läkarintyg, bör dessa beaktas på lämpligt sätt. Socialarbetare och socialsekreterare kan inte agera som medicinskt sakkunniga, men bör söka hjälp av sådana vid svåra medicinska bedömningar.
En viktig sak att notera är att kommunerna inte rakt av kan ge avslag på ansökningar med motiveringen att det saknas budgetmedel. Enligt gällande rättspraxis (Högsta Förvaltningsdomstolsbeslut) ska kommunerna budgetera enligt de servicebehov som är kända i kommunen, även för service som är anslagsbunden. I dessa fall är det avgörande att sökande får ett skriftligt avslag, eftersom kommunen då formellt har noterat behoven.
Vi vill även lyfta fram vikten av att serviceplaner görs upp och att klienterna och patienterna får information om vilka rättigheter som kan vara aktuella, dvs. vilka stöd och bidrag man kan ansöka om.
Det verkar förekomma att kommunernas tjänstemän inte följer förvaltningslagen och klientlagen, främst beträffande information, beslut och handläggningstider. På grund av bristfällig information eller att man inte uppmuntrat klienten att söka om en förmån, går sökanden miste om möjligeten att få sin ansökan prövad rättsligt och att den service man eventuellt skulle ha rätt till uteblir. Enligt förvaltningslagen har kommunerna skyldighet att ge service och rådgivning och skyldighet att utreda ärenden. Vidare skall beslut ges skriftligen, beslut skall motiveras och handläggningstiderna vara skäliga.
Vi har noterat att rättigheterna skiljer sig åt beroende på vilken kommun personer bor i, vilket är en stark anledning till att se över möjligheterna att samordna/centralisera handikappservicen på Åland.
Susanne Vinberg, verksamhetsledare vid Ålands handikappförbund r.f.
Marina Karlsson, klient- och patientombudsman
Sirpa Eriksson, vikarierande ledande socialkurator vid ÅHS
