Rapport från en damlunch
Häromdagen var jag inbjuden till damlunch. Ingen av gästerna, inklusive värdinnan, var under 80 år. Vi hade med andra ord alla uppnått mogen ålder, och hade ett helt livs erfarenheter att ösa ur när det gällde olika samtalsämnen, såsom världsproblemen och konsten att lösa dem.
Vi noterade att det var länge sedan vi hade hört om ”problemet med den åldrande befolkningen”. Vi konstaterade att pandemin har ju gjort sitt, och att vissa länder ju fått sina problem med äldre till stor del lösta via covid-19. Att till största delen ha timanställd personal inom vården är inte funktionellt, där bör finnas fast anställd personal som har råd att vara hemma när de är sjuka, och som inte tvingas gå på jobb med sjukdomssymptom på grund av ekonomiska orsaker. Detta för att minska risken för att de ska sprida smitta bland dem de är satta att vårda.
När det gäller den åländska äldrevården duggade åsikterna tätt. Hur kan det komma sig att trots att äldreboendena har personal enligt fastställda normer (lika över hela Åland), så finns det inte längre tid att ta de äldre klienterna ut på dagliga promenader så som förr? Vi konstaterade också att ju större enheter/kommuner, desto mindre personalresurser att på ett adekvat sätt visa klienterna omtanke såsom till exempel en pratstund eller en promenad.
Till och med händer det att ingen har tid att hjälpa de äldre upp på morgonen (de får ligga i sina sängar halva dagen) eller hjälpa till med ett toalettbesök (finns kissblöjor). Denna sommar har inte varit rolig för klienterna: Inga besök av anhöriga, och ingen extra personal för promenader. Våra äldreboenden blir mer en förvaringsplats innan man hamnar på gravgården, än det hem det var menat att vara den sista tiden i livet.
Är det verkligen så ni yngre politiker anser att vi äldre ska ha det? Vi som har byggt upp det samhälle ni nu njuter frukterna av att leva i?
Vi diskuterade även det utökade våldet och konstaterade att en stor del av problemen i vårt västra grannland beror på att man inte tagit behovet av en fungerande integration av flyktingar på allvar. I samband med den diskussionen kom vi även på pedofili, och därmed sammanhängande frågor.
Vi ansåg att straffet för våldtäkt, misshandel och liknande mot barn borde vara betydligt högre än i dag, någon föreslog införande av dödsstraff, vilket dock inte omfattades av alla, så vi enades om att kastrering (av männen) borde vara en lämplig metod. Också kvinnor som medverkar, bör straffas hårdare än i dag.
Dessutom bör förövarna i större utsträckning än i dag erbjudas vård och behandling för sina sjuka böjelser.
En eventuellt kommande kommunreform var också på tapeten. Flera ansåg att man i alla fall borde ha en gemensam byggnadsnämnd för hela Åland, då de olika kommunala byggnadsnämnderna kan tolka lagen olika, och då varje kommun har en egen byggstadga, som kan skilja sig från andra kommuners. Så det är beroende av på vilken sida av kommungränsen man bor, om man ska få bygglov för en strandbastu eller inte, vilket inte ansågs vara i enlighet med den demokratiska anda som bör råda i vårt samhälle.
Damer i vår ålder drabbas ju ofta av krämpor av olika slag, så samtalet kom även att röra sig om eutanasi (dödshjälp), vi ansåg dock att frågan var för omfattande för att till fullo kunna diskuteras och beslutas om på vår damlunch, varvid vi beslöt att hänskjuta den till ett senare diskussionstillfälle.
RUNA LISA JANSSON
