Räntor betalar banken?
Enligt många rapporter och omdömen bör skuldsättningen för EU och dess medlemmar vara alarmerande, så kanske, men inte utan att möjligen se ett annat perspektiv. Exemplet Frankrike kan tala för många: den franska statsskulden var (antagligen vid utgången av) år 2020 hisnande 116 procent av landets bruttonationalprodukt historiskt och spontant upplevt som högt. Marginellt lägre skuld än Grekland hade vid sin kris men, till skillnad från Grekland 2011 har den franska skulden inte medfört någon kris gällande lån och amorteringar som flyter på till en ränta om minus 0.05 procent. Ersätter de då sämre lån från år 2011 är det bara ett netto hemåt.
Är då det nya normala, med skulder på över 100 procent av BNP, som ett problemlöst till stånd? Ludvig XVI gavs inga lån och ersattes av en revolution 1789, skuldkvot obekant; Mitterrand väckte uppseende när skulden på 1980-talet överskred 30 procent av BNP. Det tak om 60 procent som tillämpats inom EU har upplevts som normerande och adekvat. Rent praktiskt är det dock svårt att se något problem i ett tillstånd där skulden oavsett storlek är självfinansierande genom att nya lån till negativ ränta kan tas för de som förfaller. Inte ens den kraftiga ökningen skuldkvoten genom covid har skapat någon chock, utan kosmetiska skillnader har gällt för länder inom eurozonen. För länder som inom nära nutid betalat varje enskild borgenär i tid har inga teoretiska koncept om förmodad kris gällt.
Att konservativa ekonomer naturligtvis ser världens undergång i dagens system med naturgivna ekonomiska eller även matematiska konstanter vilket föröder allt vad de trott på inom ekonomi; slutet förvisso på en världsbild där ekonomiska och klass-konstanter hålls i schack, men inte en stagnerande nyordning som förblir bestående då också den också är resultatet av specifika faktorer.
Specifikt för Frankrike är inte finansieringen av pensioner ordnad genom fonderingar utan stora delar går genom löpande upptag av skatter; implicit en skuld och explicit en öppning för sanering. Inte specifikt för Frankrike: lokala enheter, alltså kommuner, departement och regioner, vilkas eventuella lån också ingår i statistiken (liksom generellt) över skuldsättningen men andelen lokal skuld är relativt låg; det antas med skäl att staten har skäl och intresse att räkna det vad offentlig makt åtagit sig som eget, men den spontana logiken att detta är en garanti kan betvivlas.
Att lån inom EU inte just diskuteras hänger väl främst samman med skepsis beträffande EU:s egen upplåning, lån och bidrag på grund av covid. Historien bakom det torde vara välkänd och speglar ambitioner om lokal revansch mot för mycket EU jämsides med insikten att EU är en realitet. Så har vi också det fataliteten att covid–stödpaketet trots verbalt artilleri inte erhöll många nej–röster till slut. Återstår Bidens överstora stödpaket, som, om inflation fortfarande är möjlig, definitivt är av dimensionen att kunna rubba priser och räntor.
Vad landskapet lånar eller avser att låna till för räntor har kanske uppgivits någonstans men är inte bekant för mig. Lika bra att inte veta?
PETER ANDERSSON
