DELA

Hjortdjur producerar mängder av sjukdomsorsakande fästingar

Åsikten att hjortdjuren skulle minska på förekomsten av Borreliainfekterade fästingar, som Dag Nyman och Petter Kjellander för fram i massmedia är vilseledande (se Nya Åland 12.7). Antingen förstår de inte eller så vill de inte acceptera det faktum att rådjuret och vitsvanshjorten producerar stora mängder fästingar. Efter att dessa fästinglarver har infekterats av olika smådäggdjur och fåglar kan de i ett senare stadium, som nymfer, överföra infektioner till människan.

En viktig kunskap är att fästinghonorna föredrar att suga blod av relativt stora däggdjur. Fästinghonorna suger sällan eller aldrig blod från små däggdjur eller små fåglar. Efter sin sista stora blodmåltid kan fästinghonan lägga 2000-3000 ägg som kläcks till larver. Merparten av fästinglarverna suger blod av olika smådäggdjur eller fåglar och infekteras då ofta med olika patogener (sjukdomsorsakande mikrober) inklusive olika Borreliabakterier. Det är dessa icke-könsmogna, infekterade fästinglarver som i nästa stadium, nymfstadiet, brukar överföra olika sjukdomsframkallande mikrober till människor.

Redan på 1990-talet visade jag och Lars Tälleklint att rådjuret är oförmöget att infektera fästingar med Borreliabakterier (publicerat i Journal of Medical Entomology 1992 m.fl.) . Liknande resultat redovisades av amerikanska forskare beträffande vitsvanshjorten. Senare visade Klaus Kurtenbach och medarbetare att hjortdjuren har s.k. komplementfaktorer i blodet vilka ansvarar för avdödandet av Borreliabakterierna. Nu, 24 år senare, har Kjellander upptäckt ungefär detsamma och gör detta till en stor nyhet! Jag vet att Kjellander är medveten om att det inte är en ny upptäckt han gjort.

Såväl Dag Nyman som Petter Kjellander borde dessutom för länge sedan ha insett att rådjuren och andra hjortdjur, och även andra stora däggdjur, brukar ”producera” stora mängder fästingar. Det är dessa individrika stammar av stora däggdjur som indirekt är ”orsak” till de epidemier av fästingöverförda infektioner som i mer än 10 år har drabbat människor i den tempererade zonen av norra halvklotet, såväl i Eurasien som i Nordamerika.

Petter Kjellanders förtigande av fakta och att det ”han nyligen upptäckt” redan är känt sedan många år tillbaka anser jag gränsar till eller omfattas av det som brukar benämnas vetenskaplig oredlighet*. Att dessutom förtiga det faktum att hjortdjuren generellt sett är mycket betydelsefulla ”producenter” av fästingar är ur folkhälsosynvinkel mycket allvarligt. Även detta anser jag gränsar till eller omfattas av begreppet vetenskaplig oredlighet*.

Thomas Jaenson

Professor i medicinsk entomologi,

Institutionen för organismbiologi

Uppsala universitet

*”Till vetenskaplig oredlighet räknas handlingar eller underlåtelser i samband med forskning som: Leder till falska eller förvrängda forskningsresultat. Ger vilseledande uppgifter om en persons insats i forskningen.” [Källa: Forsman, Birgitta. 2007. Begrepp om forskningsfusk. Rapport till Vetenskapsrådet.]