Producentens pris sätts alltid av köparen!
Apropå avbytarservicen till djurbönderna igen så har det på lokaltidningarnas debattsidor kommit fram flera intressanta och kloka synpunkter på sistone.
Yvonne Mattsson i Sund skriver till exempel att hon och maken slutar med mjölkproduktion på sin gård om avbytarsystemet försämras eller försvinner (som en del politiker helst vill).
Det är säkert fler än Mattssons som tvingas ta sig en allvarlig funderare om systemet försämras.
Varför är det då så viktigt att årsledigheten betalas med landskapets pengar?
Självklart för att många inte skulle ha råd att pröjsa för avbytare ur egen ficka. Underligt eller hur, bönderna som får så hemskt mycket stöd …
Hur som helst finns det en viktig sak i sammanhanget som ingen på allvar har tagit upp när jordbrukets samhällsstöd och kostnader debatterats.
Vem sätter priset på bondens produkter?
Det är aldrig bonden – det är alltid köparen.
Gör en privat företagare, snickare, målare, grävmaskinsförare, ett jobb åt mig är det han som sätter priset och jag får betala vad det kostar. Det tycker vi är naturligt och riktigt.
Men bonden/producenten kan aldrig direkt påverka priset på sin vara.
När han säljer sin spannmål, sina grönsaker, sin potatis, sitt virke eller sina djur till slakt, får han vara nöjd med det pris köparen vill betala just då.
Det är en himmelsvid skillnad.
Ett exempel: Jag hörde om en bonde som levererade 12 ton havre denna höst, när avräkningen kom och uppköparen hade dragit av alla sina kostnader fick bonden/producenten 41 euro på sitt konto. Det är inte så svårt att gissa vem som gick back eller hur?
Ett andra exempel: i september levererades några ungtjurar till slakt ( från vår gård). De två största vägde 495 kg och 491 kg slaktvikt, för dem betalade slakteriet 3,33 euro per kilo. Jag vill inte tänka på eller ens försöka räkna ut vad det i praktiken har kostat att föda upp dessa djur under nästan 17 månader till den vikten.
Och vad kostar det närproducerade fina köttet i butiken? Det vill jag helst inte heller tänka på. Jag vet i alla fall att jag år 1994 fick 39,90 FIM kilot (6,71 Euro) när ett par ungtjurar då gick till slakt, till samma slakteri.
Jag håller med Annette Loumann, att vara djurbonde, och bonde över huvudtaget, krävs det att man lever sitt yrke – det är ett stort ansvarstagande och en traditionsbärande livsstil, som med dagens politik inte går ihop utan samhällets stöd, tyvärr.
Maj-Len Lindholm
Gölby.
