Pommern och andra ”tolvtaggare”
Inspirerad av en diskussion om Pommern i januari på det förträffliga, opretentiösa medborgartorg som stadsbiblioteket erbjuder oss, skrev jag för en tid sedan ett inlägg om ”herrar” och ”herrar” – och Pommern. Sedan dess har det hänt en del; och alla har vi hunnit fundera en stund till.
Nya värdefulla ”torgmöten” har hållits, som jag menar erbjudit perspektiv som kan brukas också på Pommernfrågan. Litteraturdagarna har som vanligt varit en stor upplevelse; och snart är vi så många där att vi inte ryms in. Men då kan inte till exempel Alandicas stora sal erbjuda en lösning. Vi ska, liksom hittills, sitta i golvnivå – och gärna också vid behov kunna komma och gå. Att utan pauser ta emot och hantera allt hörvärt och tänkvärt som bjuds från den lilla låga scenen klarar få. Vill minnas att en kafeteria hörde till det som sparsamma politiska krafter lyckades få strukna ur biblioteksritningarna. Men också den saken är numera flexibelt löst; man sitter bland bokhyllorna med sin kopp och diskuterar; Och det gjorde ingenting att köerna kom från motsatta håll; för humöret är så gott att småförargelser är otänkbara.
Ovanom oss alla tog sig förvårljuset in genom de vackert böljande fönsterraderna uppe under taket. Damernas färger, liksom den smakfullt färgsatta scenen, harmonierade med Peter Winquists mångfärgade stora och innehållsrika keramikkonstverk på västerväggen. Och genom fönstren såg man Medborgarinstitutets ”kulturborg”, ett starkt fäste, nu också för de nya ålänningar som ska tas in i vår gemenskap av ”språk, kultur och lokala sedvänjor”.
De riktig sparsamma bland beslutsfattarna tyckte ganska nyligen att högstadieskolans på kvällarna lediga klassrum vore gott nog för Medborgarinstitutet. Men jag tror de flesta, liksom jag, känner stolthet över att vi här på Åland kan samlas i ett kulturkvarter, för alla. Och som förstås också omfattar grannbyggnaden Alandica.
Litteraturdagarna är åländska ”tolvtaggare”. Här kliver under några dagar författarna ut ur de bokpärmar som vi ser på hyllorna och låter oss med egna sinnen följa dem en stund när de söker sina bästa formuleringar. Om frågor som rör oss alla. Samma höga klass har Filmfestivalen Vera, invid den kulturgata som ändar med Ålands lyceum. Våra mänskliga perspektiv vidgas och fördjupas under några dagar – och vi upplever att vi blir mera människor – i en större värld. Och kanske ser vi också efter det vårt Åland med nya ögon.
Upptagen som jag nu är av att bevara kulturmiljö. Lyssnade jag intensivt på skildraren av ett Kuopio, som knappast mera fanns i den fysiska världen; Den som någon gång vill skildra Mariehamn i historisk miljö har litet mera kvar – och god orientering ger också det ovärderliga arbete som ”stadsbyggarna” lämnar efter sig; och som ju å andra sidan gör det fullkomligt klart att allt inte kan sparas.
På Vera såg vi det senaste bidraget till de viktiga historierna om Åland, ”Drömmen om Ponape”, en film där Michael Hancock och Folke Husell lyfter fram det fantastiska modellarbete som Folkes far Runar lyckades åstadkomma i fångenskap under kriget, och som på ett enastående sätt uttrycker hans engagemang för en fyrmastad bark.
Vårens upplevelser på bibliotekets medborgartorg efter Pommernkvällen startade dock i januari med Folke Wickströms bilder om Mariehamns bebyggelsehistoria, med koncentration på 150-årsjubilaren Hilda Hongells skapelser. Många hus är nu rivna och ersatta av nya byggnader, men så många finns ännu kvar i vissa miljöer, att vi stolt kan visa gäster utifrån, att Mariehamn också är en gammal stad – med stil. Ett kulturpris delades för övrigt under kvällen ut till en gårdsägare som genomfört en pietetsfull renovering .
Men förlusterna har varit stora – och den värsta var naturligtvis rivningen av Societetshuset. Den ersattes av Självstyrelsegården, som man ville ge den bästa möjliga placeringen, sedan stadshuset för länge sedan fått lägga beslag på höjden ovanför centrum. Processen var långt hunnen, när Folke Wickström kastades in i skeendet som nyutnämnd stadsarkitekt. Ett starkt folkligt motstånd mot den planerade rivningen fanns, och Folke lade fram sin djärva idé om att spara ”Socis” genom spegelvändning av ritningarna. Men vi fick förstås uppleva hur en demokratiskt beslutad tung process rullade vidare – och i stället för Socis fick vi våra ståtliga, officiella och ganska stiliga symboler för självstyrelse och makt. I Torshavn med motsvarande ambitioner att lyfta fram sin autonomi, sammanträder parlamentet i ett Färöhus, med tjärade väggar och grästak.
Vi kunde också ha haft en miljö med mer genuin åländsk karaktär, där Societetshuset med dess historiska anknytning till självstyrelsen funnits i kärnan, kanske som flyttat till platsen mitt emot stadshuset. Det gjorde nästan ont, när jag nyligen hörde om hur stora trähus flyttats i Åbo. Varför räddade vi inte societetshuset?
Men naturligtvis ska man ha med tidsperspektivet: Man hade inte ögon för bevarande den gången, och kanske inte teknik och kunskap som i dag finns. I dag begriper man förhoppningsvis bättre. Vi ska inte – med en släng av elefantiasis – hävda oss som en ”betongmetropol” utan utgå från att Mariehamn är och förblir en småstad, nära havet och nära den landsbygd som är stadens ursprung.
Jag stöder varmt de krafter som håller emot trycket att bygga på höjden; och jag är tacksam för att telegrafhuset i centrum räddades. Det var viktigt både symboliskt och verkligt.
Sist ännu en erfarenhet av en hotad ”tolvtaggare”, förrän vi är framme vid Pommern. För inte många år sedan kunde man gå upp i Kastelholms slott och se ut över en nejd, som mycket litet förändrats sedan slottet användes; några små bostadshus och välanpassade låga och rödmålade byggnader för turismen hade tillkommit men störde inte ögat.
Nu tränger sig nya byggnader in. Med värdshuset har man angett en ny stil och ett nytt format för byggnader som enligt planerna kommer att bli fler och större. Ett hotell skall erbjuda utsikt över slottet, som kanske snart upplevs som en bakgrundskuliss.
Vid det åländska kulturrådets studieresa till Bornholm en gång, behövde vi inte mera uppe i Hammershus medeltida fästning störas av en skrymmande hotellbyggnad mot landsidan; den hade rivits. Och åt andra sidan vätte borgen mot tidlöst hav.
Och då är vi slutligen framme vid Pommern, det mest intressanta och unika objekt vi har skyldighet att bevara och visa, också en internationell publik. Mariehamns stad ansvarar för det sista genuina fysiska arvet från den seglation som utvecklade Åland till det samhälle vi lever i nu. Via bondeseglation och rederier som gav sig ut på världshaven, och slutligen just med barkar och fullriggare skapade det kapital som behövdes för en ny med motorkraft driven flotta – och fortsatt utveckling av Åland.
Det är sannerligen ett guldmynt som inte ska kunna devalveras. Men just det står man i beråd att göra nu, när Pommern ska sparas i en betongdocka. Processen har följt demokratiska regler, och Roger Jansson med flera känner tungt ansvar för att ”leverera” den godkända lösningen. Men fackmannakritiken mot denna har verkligen varit massiv och kan inte bara köras över.
Det är klart att man i detta av sjöfart präglade samhälle vill se en fritt flytande Pommern, utan betongomgivning. Så länge och så långt det bara är möjligt. Ett pragmatiskt sätt att se på processen hittills, med dyra kostnader för planering, och nu också juristkostnader med mera, kunde vara att betrakta hela dockprojektet hittills som en välförberedd absolut sista lösning – om det i framtiden skulle bli nödvändigt att ta till en sådan.
Sten-Erik Fagerlund
