DELA

Politikernas skatt är en illusion

Debatten om privat välgörenhet går vidare. Rolf och Sanna Söderlund (s) försöker på ett sakligt sätt bemöta mina ståndpunkter i en insändare (Nya Åland 7 augusti), vilket jag uppskattar.
Jag reagerade dock på en sak i deras insändare. De skriver, ”Att en politiker endast vill använda andras pengar köper vi inte heller – för visst betalar även en politiker skatt och bidrar med det?” Detta är fel, och jag skall kort förklarar varför.

Tänk er följande exempel. En mamma säger till sin son att han kommer att få 1.000 euro i månadspeng. ”Men”, säger mamman, ”du måste varje månad betala tillbaka 900 av dessa till hushållskassan”. Hur mycket bidrar sonen med till hushållskassan? Egentligen ingenting.
Han betalar visserligen 900 euro till mamman varje månad, men dessa kommer direkt ur mammans ficka. Mamman skulle likaväl ha kunnat betala sonen 100 euro och sluppit den rätt meningslösa sysslan att varje månad kräva tillbaka 900 euro.

Samma sak med politiker. De betalar visserligen en ansenlig summa i ”skatt” varje månad enligt deras lönebesked. Detta är dock bara en illusion. Det offentliga betalar först politikern en lön, och tar sedan tillbaka en del av denna lön i ”skatt”.
Politikern bidrar lika lite till den offentliga kassan som sonen bidrar till hushållskassan i mitt exempel. Det offentliga skulle lika väl kunna betala politikern nettolönen direkt (skattefritt) och på så sätt slippa kräva tillbaka en viss andel av denna lön i ”skatt” varje månad.

Sedan kan det förstås vara så att det arbete våra politiker och andra offentliganställda utför har ett marknadsvärde som ligger över det de får ut i lön. Endast då betalar de i realiteten någon skatt. Å andra sidan, om de istället får mer betalt än deras arbete egentligen är värt, då har de i realiteten en negativ inkomstskatt oavsett hur mycket ”skatt” deras lönebesked uppger att de betalar.
Med andra ord är det väldigt svårt att säga om politiker egentligen betalar någon skatt, och i så fall hur stor den är. Min gissning är dock att våra politiker betalar långt mindre i skatt än alla privatanställda, och även de flesta andra offentliganställda.
Våra politiker kan därmed inte använda sitt lönebesked som ett alibi för att slippa idka välgörenhet. Nej, de politiker som verkligen vill kunna hävda att de bidrar till utsatta människors välfärd måste skänka en del av sin inkomst till privat välgörenhet.
Fredrik Gustafsson (lib)
Doktorand i ekonomisk historia