Polisens förklaring är inte relevant
Polismästaren skriver att polisen i dessa coronatider gör sitt yttersta för att skydda kunderna mot smitta, till exempel vid förnyelse av körkort. Med detta synes han mena ”sitt yttersta inom lagens råmärken”, eftersom han poängterar att ”polisen självklart följer den existerande lagstiftningen”, som han anser att begränsar polisens alternativ.
Min målsättning är absolut inte att chikanera polisen. Alla kan vi drabbas av viss hemmablindhet. Och polisens kanslipersonal gör verkligen sitt yttersta inom ramen för polisens tolkning av lagstiftningen; till den delen förtjänar polisen stort beröm.
Polismästarens insändare ger mig också gott hopp om att polisens rutiner kan förbättras gällande risken för smittspridning. Polisen synes nämligen feltolka eller åtminstone övertolka de aktuella lagbestämmelserna.
Polismästaren hänvisar till bestämmelsen i Körkortslagens 35 §: ”Ansökan om förnyelse eller ersättande av körkort görs hos polismyndigheten”, och anser att detta stadgande tvingar polisen att kräva personlig närvaro vid ansökan om förnyelsen. Det är en feltolkning.
Stadgandet förklarar bara hos vilken myndighet förnyelsen eller ersättandet skall sökas, och hindrar inte sökanden att insända sin ansökan per post eller med bud. I stadgandets andra moment sägs dessutom: ”Om sökanden har fyllt 70 år ska ett högst två månader gammalt läkarutlåtande som visar att de medicinska kraven uppfylls, fogas till ansökan …” Att foga ett läkarutlåtande till ansökan kräver inte personlig närvaro. Inte heller att med tuschpenna (vilket krävs) underteckna den standardiserade ansökningsblanketten.
Polismästaren hänvisar vidare till polisens rätt enligt polislagen 2 kap. 1 § att identifiera personer. Enligt stadgandet föreligger förvisso sådan rätt ”när uppgifterna behövs för utövandet av polisuppdraget”. Men vid förnyelse av körkort är sökanden redan identifierad av det gamla körkortet. Ytterligare identifiering är därmed onödig.
I en situation där polismästaren skriver: ”För polisen är en av grundpelarna i verksamheten att alla kunder alltid identifieras, oberoende av i vilken roll man möter kunden”, kan det finnas anledning för polisen att ånyo begrunda innebörden av det nämnda stadgandet i polislagen 2 kap. 1 §, särskilt i ljuset av proportionalitetsprincipen. Att ha rätt att göra något under vissa förhållanden betyder inte att man alltid har sådan rätt (eller skyldighet).
Följer verkligen polisen, som polismästaren hävdar, de rekommendationer som hälsomyndigheterna har gett, när de inte erbjuder 70+ are möjlighet att förnya sina körkort utan personlig närvaro, trots att det inte finns formella hinder för detta?
Polismästaren skriver att polisen med sitt förfarande skapar ”en grund för det förtroende som existerar till utfärdade myndighetshandlingar”. Säkert riktigt, men i dessa tider vore det kanske viktigare att skapa ett förtroende för myndigheternas agerande. Tänk bara på en situation där det skulle klarläggas att en 70+ are som dött i covid-19 smittades när han ansökte om förnyelse av sitt körkort. Det skulle inte förvåna om någon då försökte utkräva ansvar. Låt oss i stället tillse att sådant inte kan inträffa på Åland.
FOLKE HUSELL
