Parlamentarismen hör inte hemma i vår tid
Ju mer man sett av presidentvalet i USA, coronaepidemins utbredning över världen med därpå följande kriser, och framförallt vårt egets lagtings debatt-teknik, inser man att parlamentarismen i sin nuvarande form inte längre hör hemma i ett modernt samhälle.
När man som bäst behöver politisk enighet och samförståndslösningar, ja då strider politikerna om vem som har/haft/hade mest rätt i frågor som tillhör förgången tid. Nutidens problem kräver nytänkande, inte lösningar som var gångbara förr.
I USA har det tudelade samhällets sårbarhet visat sig i den hätska debatt som föregick presidentvalet, och där nu förloraren vägrar att acceptera förlusten, och i stället uppmanar sina skaror till förnekelse och inte heller är främmande för att våldsdåd kan förekomma i eftersvallningar av valresultat.
Här hemma har de hätska personliga påhoppen i lagtingsdebatten fått ålänningarna att inse att en nyordning behövs för att föra samhället framåt. Parlamentarismen är passé. Den tillhör en förgången tid, och är verkligen inte något som gagnar samhällen i kristider.
Man brukar säga att ”politik är att vilja”, men om viljan endast är att såra och splittra, hur kan den då gagna samhället i stort? Det som sägs i lagtingsdebatten bör också ha relevans. Om man inte kan hänföra sina påståenden till reella händelser så saknar påståendena relevans, och löst framkastade påståenden utan att en konkret bakgrund kan påvisas är inte relevanta i en saklig debatt, och bör därför inte förekomma varken i lagtinget, riksdagen eller något annat parlament.
Som politiker har man ett ansvar, och det ansvaret börjar eller slutar inte med en valseger. Har man lovat sina väljare att arbeta för att föra samhället framåt, så bör man också arbeta i den riktningen efter att man erhållit väljarnas förtroende.
I det politiska livet ingår att kunna samarbeta, endast detta kan föra samhället framåt. Att man har olika åsikter hur detta skall ske, är ganska naturligt. Svaret på hur man kan gå vidare heter kompromisser och samförståndslösningar. Är man inte inriktad på att kunna samarbeta med politiker av annan åsikt än man själv, då bör man överväga att inte sträva till att bli politiker. Därför att utan samförståndslösningar står samhället stilla, eller går i värsta fall kräftgång.
Åland är nu i behov av politiker som vill och kan samarbeta över partigränserna för att föra Åland ut ur den samhällsekonomiska kris som pandemin skapat. Politikerna måste skapa långsiktiga lösningar och fatta beslut för framtiden som håller även över nästa val, beslut som över tid för det åländska samhället framåt, och som inte rivs upp bara för att en ny regeringssammansättning tillträder.
Det får inte längre vara avhängigt av valresultatet om en påbörjad satsning skall slutföras eller ”kastas i papperskorgen”. Det tänkesättet gagnar varken ålänningarna eller samhällsekonomin.
RUNA LISA JANSSON
