Paradoxal matproduktion
Äta måste man för att leva och äta rätt för att överleva! Det är paradoxalt att matproduktionen på Åland ansvarar för de två av vår värsta förorenare av Östersjön. Detta kan man till exempel läsa i Utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland, Statusrapport 2 (18.05.2018): störst att släppa ut näringsämnen fosfor och kväve till havet är fiskodling, följ av jordbruk och djurhållning.
Först efter dessa kommer bosättning. Fakta är orsak att fiskodling och jordbruk debatteras hårt på Åland från miljö-, ekonomi- och mathushållningsperspektiv.
Tidskriften Frontiers in Ecology & Enviroment publicerade i juni en unik, mycket omfattande forskningsrapport, gjord i USA, om olika proteinkällor till mat med hänsyn till energibruk, utsläpp av växthusgaser, utsläpp av övergödningsämnen och försurningsgraden i miljön, kalkylerat per en gram protein. And the winner is (Vinnaren är) … sardin! Likväl de andra små stim-fiskar, så som också vår Östersjön-strömming, med livskraftiga stammar.
Köttproduktion är skadligare för miljön än maten från växtriket: frukt, grönsaker och rotfrukter, men små stim-fiskarna vann även över vegetarisk kost. Vildfiskar behöver ju inte utfodras, så att näringsutsläppen skadar miljön, bränslebruket med mindre fiskfartyg är måttligare än vid djuphavsfiske och det blir större fångster med mindre jobb.
Fisk är hälsosam som ypperlig proteinkälla och med höga halter av omega-fettsyror och D-vitamin.
Tyvärr idag äter finländare försvinnande lite strömming, största delen av fångsten går till djurfoder, till pälsdjur och regnbågslax. Finländare konsumerar strömming i medeltal endast 300 gram per person årligen.
Dåligt är det också med konsumtion av övrig vildfisk, konsumtionen är fyra kilo per finländare årligen jämfört med nio kilo importerad fisk. Mört och braxen samt besläktade 19 arter, abbor, gös och gädda ersätts alltför ofta med importerad norsk lax. Finlands Yrkesfiskarnas förbund har 700 heltidsyrkesfiskare med medelåldern på 50 år.
Enligt VD Kim Jordas är kustfisket i kris. Det finns dock fiskare som vägrar att ge upp. Ett lysande exempel är Ben Henriksson, 50 år, nära Lovisa som med sin familj engagerar sig på tillhörande verksamheter och innovativt produktutveckling. Han har rökeri, förädlingsfabrik, butik och levererar färsk fisk direkt till butiker och restauranger samt arrangerar fiskesafarin.
Han fick nyligen internationell berömd av sin is-mognde regnbågslax. Författare Janne Rautio, kallad ”fiskeminister”, skriver böcker om vildfiskarnas ypperliga egenskaper som mat och smakupplevelser. På Åland finns det också mångsysslare till fiskare. Matkulturen, med bland annat lokalt fångad färsk fisk, har just nu hög fokus hos oss.
Fiskodlingen är världsomfattande den mest expanderande matproducenten. FN förutspår att år 2030 är produktionen fördubblat. På Åland kunde man följa trenden, om man kunde bli av med verksamhetens näringsutsläpp till havet. Ökad produktion kan accepteras om man först kan visa verklig förbättring gällande utsläpp, framförallt fosfor.
Omvänd procedur med att först utöka odlingsvolymen för att sedan få kalkylerad lönsamhet, är inte framkomlig väg. Nybildade företaget Petrolax torde först genomföra en pilot-projekt, med till exempel EU-stöd, och bevisa att konceptet att göra djurfoder av fiskrens fungerar i verkligheten. Konkurrensen på sällskapsdjurfoder-marknaden är mördande. Foderkoefficienten (talet som visar hur mycket fiskarna äter upp av tillgängligt foder) har numera pressats till det yttersta.
Utvecklingen bör riktas till teknologin på odlingskassarna. I Finland och Sverige pågår utveckling av aquaponiska metoder och andra slutna lösningar. Finlands Naturresurscentral (Luke) experimenterar med vattencirkulation och -rening vid testanstalt i Laukkaa. Samma vatten används på nytt tiotals gånger. I Nyslott använder företaget Sybimar Ab samma princip och leder näringsämnen och koldioxiden till växthus.
Småskaliga verksamheter är vår styrka på Åland. Stordrift och industriell skala betyder problem, framförallt med biprodukter och avfall.
RAULI LEHTINEN
