”Vissa har otur när man tänker.” Citatet är från en oförglömlig lektion vid Kyrkby högstadieskola (KHS) och har följt mig i över 20 år. Det hörde ihop med en fråga vi skulle ställa oss: ”Har jag alla uppgifter och fakta för att lösa och förstå den här uppgiften?”.
Hammarlands kommunstyrelse vill nu ha större klasser på KHS. Kommunen beräknas nästa år ha 52 av skolans 355 elever, ungefär var sjunde, men har åsikter om alla klassrum. Som stöd anges att en typisk högstadieklass i Raseborg har 20–24 elever. Följdfrågan är självklar: Är förutsättningarna på KHS desamma som i Raseborg? Känns svaret fel är det nog fel. Tre uppgifter saknas.
Den första gäller eleverna. Enligt ÅSUB får var tredje grundskoleelev på Åland stöd i skolan. År 2015 var det var femte. Som tidningen Ålands ledare skrev: tjugo elever är inte alltid samma sak som tjugo elever.
Den andra gäller rummet. I samma utlåtande vill kommunstyrelsen att skolans moduler avyttras. Kommundirektören motiverade större klasser med att de skulle minska ”trycket på undervisningsutrymmen”. Kommunens egen beredning medger alltså att lokalerna redan är ansträngda. Det är ingen nyhet. Vi flyttade från baracker in i den nybyggda skolan och fick höra att den var dimensionerad för snålt. Klasserna A till F hade 15 elever var. I min klass var vi 18, en femtedel fler. Jag minns hur lärarna fick något febrilt i blicken när vi letade platser. I den åldern är känslan av att inte passa in stark nog utan att man också saknar stol. I dag har KHS i snitt 16 elever per klass. Med en klass mindre per årskurs blir snittet nästan 19. Med Raseborgs siffror blir det mellan en fjärdedel och hälften fler elever i varje rum. Det som var undantaget i min klass blir det normala.
Den tredje gäller de vuxna. Från kemin minns jag att reaktionerna blir fler när fler partiklar trängs i samma utrymme. Översättning: fler elever i samma klassrum ger fler reaktioner. Samtidigt vill kommunstyrelsen ha vikariestopp. Korta sjukledigheter ska hanteras med befintlig personal. När en lärare är sjuk ska kollegerna alltså täcka upp, i rum som redan är fullare.
Hur kommunen hanterar reaktionerna är intressant. Daghemmet har meddelat föräldrarna att kommunens hörselskydd inte räcker till under lunch och mellanmål och uppmuntrat dem att köpa egna. För ett barn med NPF, eller med andra skäl att stänga ute intryck, kan hörselskydd vara rätt hjälpmedel. När en hel barngrupp äter med hörselskydd lär sig de minsta att dagens mest sociala stund är något man skärmar av sig från. Ingen behöver anpassa sitt beteende. Personalen, där fullmäktige vill sänka kostnaderna ytterligare, ska arbeta vid ett bord där ingen hör den. Det är en liten dystopi som serveras med mellanmålet.
Det kallas individanpassning. Det är snarare det sociala lärandet som har lagts ut på hörselskydd.
Nu ska styrelsen för Södra Ålands utbildningsdistrikt ta ställning. Förhoppningsvis med alla uppgifter på bordet. I Hammarland har man otur när man tänker.
ANNA HÄGER
HAMMARLAND
