Öppet brev till alla mellan 0 och 20!
Gymnasieungdomar! Hög- och lågstadieelever! Dagisbarn och ni som ännu inte har lämnat BB, läs och begrunda detta emedan ni småningom ställs inför valet huruvida ni skall ut i världen och studera eller stanna kvar i någon av örikets sexton kommuner. Detta är betraktelser från Göteborg, Sverige:
I dag skall jag bege mig till skatteverket för att folkbokföra mig. Detta av den enkla anledningen att såvida man inte är folkbokförd i Sverige kan man inte heller erhålla ett svenskt personnummer. Och har man inget svenskt personnummer blir vardagen onödigt omständig och man tilldelas olika temporära eller fiktiva personnummer när det behövs. Ett personnummer för universitetet, ett annat för biblioteket, ett tredje för universitetsbiblioteket, ett fjärde för banken, ett femte för bostadsbolaget och så vidare.
Vidare uppstår situationer då man utan svenskt personnummer över huvud taget inte kan utnyttja den aktuella tjänsten. Är ni måhända lagda åt det cineastiska hållet, kanske ni skall stanna kvar på Åland, då de flesta videobutiker har policyn -inget personnummer, ingen film.
Å andra sidan är det kanske lika bra. För gatorna är farliga att röra sig på. I alla fall om man saknar olycksfallsförsäkring. För, jodå, studenthemförsäkringen täcker ditt lösöre och fungerar också som olycksfallsförsäkring, men det senare bara om du har svenskt personnummer.
Nu kanske ni tänker att gatorna inte är så farliga bara man är uppmärksam. Förvisso, men begrunda då det faktum att du är ett tacksamt rånoffer eftersom du alltid har kontanter på dig. Ett bankkort kan du som saknar svenskt personnummer bara drömma om. Okej då, tänker ni. Men man kan alltid trotsa den rådande lagstiftningen och sitta hemma och ladda ner filmer från nätet. Ha! Bredband? Utan svenskt personnummer? Skulle inte tro det.
Dessa omständigheter har jag i min enfald accepterat i fyra år. För det vore ju oerhört tråkigt att förlora sin hembygdsrätt bara för att man ämnar utbilda sig. Kanske skulle man skriva sig i Sverige, få sitt personnummer, och skriva sig på Åland efter en tid igen?
Jo, precis så tänkte jag. Tills för ett drygt år sedan då det inför valet talades om att driva igenom en ny lag, – att man som studerande skall kunna skriva sig utomlands under studietiden utan att riskera att förlora sin hembygdsrätt. En gnutta hopp tändes i mitt sinne. Denna gnutta växte sedan till sig till en stor majbrasa då det stod klart att det var ett förslag samtliga partier bejakade.
En och annan politiker talade sig till och med varm inför en sådan lagändring. Vad skönt, tänkte jag. Jag väntar. Då det råder ett samförstånd i frågan är nog lagtingsledamöterna såpass driftiga att det snart är avklarat, och att jag därmed tryggt kan hyra en film på fredagkvällen, och senare på krogen nonchalant slänga upp mitt bankkort på bardisken för att betala en öl (och antagligen ge betydligt mer dricks än vad studiemedlet tillåter). På vägen hem går jag sedan genom de skummaste kvarteren och beter mig sturskt mot de allra skummaste gatugängen, medan den sprudlande känslan av att vara försäkrad fyller mina ådror.
Visst verkar politikernas engagemang bara varit röstfiskeri. Visst känner man sig lurad. Visst är det ett missbruk av skattepengar att bevilja fantasilöner på grund av bristande arbetskraft inom vissa yrkesområden. Visst kunde detta problem underlättas om personer självmant sökte sig till Åland. Och visst vore Åland en attraktivare arbetsmarknad när man väl är färdigutbildad, om man hade sin hembygdsrätt kvar.
Alexander Sonck
Läkarstuderande
Göteborg
