DELA

Öppet brev till ålänningarna och deras politiker

Som jag sagt och mycket säger är att jag fortsättningsvis kommer att kommentera och berätta om är vad jag utsattes för som barn. Faktum om att ha blivit vanvårdad som liten individ kommer att följa och förfölja mig ända fram till graven.

Än mer kommer det att göra detta idag då jag inte kommer att erhålla en ärligt och uppriktig innehållsfylld upprättelse för vad det Åländska samhället gav mig som barn. För mig är detta ett sår som aldrig kommer att läkas fullt ut. Ärren kommer att för alltid finnas kvar. Vad jag har att göra tillsammans med mina gelikar är att jag måste leva med vad vuxenvärlden gav mig som barn tills den dag allt tar slut.

Såren som det Åländska samhället förorsakat mig har under åren läkts ut långsamt men inte fullt ut. Åter visas det Åländska empatilösa ansiktet sig åter samtidigt som slagen återkommer. Detta av dagens Åländska politiker. Deras empati ligger i paritet tillsammans med gårdagens politiker som misshandlade och kränkte oss som barn där vi fanns slagna och kränkta utan kärlek och omtanke innanför det sk barnhemmet Stiftelsen Hemmets murar ute i Lemland.

Under lång tid av min livstid har jag därför slagits för rättvisa där orättvisorna finns. Jag är även engagerad som politiker samtidigt som jag även är aktiv i föreningslivet som är den största byggstenen i samhällsbygget. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag vill göra för att på denna väg påverka och ändra beslut som går i rättvisans motsatta riktning. Vad som hände mig i barndomen är den största orättvisa ett barn kan få.

Därför kommer jag aldrig att ge upp. Därför kommer jag att hävda detta så länge jag lever vilket idag är en stor ynnest då jag följaktligen snart fyller sjuttio år.

Jag fanns ute i byn Granboda från sex års ålder tills jag fyllde femton. Det Åländska samhället stal hela min barndom. Allt har jag dokumenterat i romanen om Guds lilla Barnaskara. Där fick jag fram till konfirmationen uppleva vuxenvärldens nedlåtande värderingar mot mig som förföljde mig hela vägen ut genom livet.

Att hävda mig för att få skyddet som ett barn ska ha och äga för att sedan ta sig vidare ut i livet som vuxen var helt lönlöst. Där fanns jag fånge tillsammans med vuxenvärldens kränkande villkor. Inom Stiftelsen Hemmets stängsel började min resa i orättvisans tecken. Här präglades jag inom något som sedan har präglat mig hela livet där jag fanns som lite individ bland präster och bönder som såg på då jag blev misshandlad och kränkt.

Ingen brydde sig mer särskilt än att de klappade mig på huvudet med samma ständiga fråga om hur jag mådde samtidigt som de gick vidare med ett leende på läpparna.

Vad jag idag kan konstatera är att samhället runt om mig bland bönder och andra med säkerhet såg och visste om och hur jag och mina gelikar blev behandlade som små barn. Själva stod de och såg på oss utanför staketet. Varför de inte ingrep och gav oss skydd har jag frågat mig hela livet. Att jag som pådrivare i att Ålänningen själv borde rannsaka sig från denna skamliga tid blev att jag levde på hoppet om en upprättelse i empatins tecken.

I rättvisans ögon trodde jag skulle få se en ärligt och uppriktigt upprättelse där det Åländska samhället av dig skulle ställa sig på de vanvårdades sida och ge dem en kompensation för den börda de fick bära med sig genom livet.

Bittert fick jag min stulna barndom åter kastad i ansikte av dagens Åländska politiker om att värdet av min stulna barndom är lika med noll. Åter visar de Åländska politikerna än en gång en falsk tillgivelse. Allt liknar idag åter vad som visades då samhället stod utanför Stiftelsen Hemmet och såg på oss vilsna själar där vi sedan av dem blev utnyttjade i barnarbete tillsammans med en nedsättande attityd från omgivningen.

Hycklande kommer de även ställa till med en ceremoni där de kommer att med ord försvara sitt beslut med en lögnaktig innehållslös attityd som är lika idag som igår. Med facit i hand har jag förstått att på Åland är empati något man pratar om men som man inte visar mer än att man hukar sig då det är bekvämast att se sig själv och inte behöva bry sig om andra med tydliga tecken på att man är likadana idag som igår.

Frågan jag ställer mig idag är om det Åländska samhället och dess innevånare även de visar samma som de visade för femtio år sedan där de idag står i tystnadens mörker utanför staketet. När deras politiker väljer att hyckla om en tid det Åländska samhället bevisligen slog och kränkte sina barn samtidigt som de bevisligen har bröt mot konventioner och mänskliga rättigheter borde man i sanningen namn protestera mot politiker som väljer att negligera frågan om kompensation för lidandet vi fick ta med oss ut i livet.

Tystanden visar att man från Ålänningarna själva ute bland bönder och präster inte idag heller ser vanvården i gången tid för något man uppriktigt behöver ge en sanningsenlig ursäkt för där man står och gömmer sig lika som man gjorde för femtio år sedan. Politikernas hyckleri tycks för medborgen på Åland vara helt i sin ordning. Den som tiger samtycker vilket är tydligt lika från hela det åländska samhället som jag känner egen skam för trotts att jag blev förnedrad och kränkt av dem i barndomen.

Vad allt handlar om är den egna identiteten. En identitet det Åländska samhället stal av mig under min uppväxt och som jag under hela mitt liv kämpat för att bygga upp. Då de Åländska politikerna idag bekräftade för mig att det Åländska samhället inte tänker uppfylla en upprättelse för oss hela vägen känner jag hur man än en gång tar identiteten från mig lika som de gjorde då jag var barn.

Frågan jag ställer mig idag. Var finns den egentliga Åländska empatin mot oss som blev misshandlade och förnedrade av det Åländska samhället? Var finns sympatin idag då deras folkvalda står och häcklar oss där de falskeligen även tänker rentvå sig själva med en ceremoni som kommer att gå i hyckleriets tecken. Var finns Ålänningen som borde ställa politikerna till ansvar för detta nedsättande beslut? Sitter man även idag still bakom gardinen hemma medan deras politiker tolkar vanvården ute på Stiftelsen hemmet som något man kan dela upp i lite vanvård och mer vanvård?

Frågan är om Ålänningarna tycker lika i att vi blev så lite vanvårdade att någon ersättning för en stulen barndom inte är något som ska ersättas samtidigt som vad vi begär om kompensation för vårt lidande går i girighetens tecken om att det enda vi begär är pengar?

Varför frågar sig Ålänningarna inte fullt ut om vad som är rätt eller fel då det gäller hur de Åländska samhället vanvårdade sina egna barn. Varför denna tystnad? Anser man detta om vanvården var fel borde man i ärlighetens namn ställa sig upp och säga att det åländska samhället är skyldiga till att ge en symbolisk ersättning för vad som hände.

Eller så säger man att vi håller med politikerna. Vi tänker inte ge er några pengar därför att det är ni inte värda. Vi tycker att ni är giriga. Vanvård i all ära. Men den är inte värd att ersätta.

En stulen barndom går inte att ersätta. Det finns inga pengar i världen för detta. Jag är inte girig. Jag och de som bevisligen har vanvårdats på Åland begär en kompensation där man bakom detta visar allvar i vad man säger. Tomma ord är en kränkning. Vad anser Ålänningen ute i stugorna? Varför inte säga vad man tycker?

Den som tiger samtycker. Gör hela Åland detta är frågan? Om så är fallet borde man skämmas. Detta tillsammans med de politiker man valt samtidigt som man även skämmer ut sig ute i världen. I motsats mot Ålänningarna har man i länder där vanvård förekommit visat empati mot dem man slog och kränkte. Om skammens ordning göms på Åland idag är den än mer än någonsin synligt på de Åländska öarna lika som den var för femtio år sedan.

På Åland säger politikerna även att jag ska vara glad över att de tog sig mödan i att utreda frågan om vanvård på Åland vilket jag påvisat där den idag är en skamlig del av åländsk historia. Själv är svaret för mig givet för denna politiska låga kommentar:

Att kasta pärlor åt svin är ett uttryck som betyder att man inte ska slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår eller uppskattar. Uttrycket kommer ur Bergspredikan, där Jesus ska ha sagt: ”Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.”.

Krister Lumme

fd Ålänning