Öppet brev till ålänningarna och deras politiker, del 2
I ett brev till ålänningarna berättar Krister Lumme vad han anser om landskapets beslut att inte betala ut ersättning till dem som vanvårdades på Stiftelsens Hemmets barnhem åren 1953–71. Här är del 2 av 3. Del 1 publicerades 23 juni.
Vad jag idag kan konstatera är att samhället runt om mig bland bönder och andra med säkerhet såg och visste om hur jag och mina gelikar blev behandlade som små barn. Själva stod de och såg på oss utanför staketet. Varför de inte ingrep och gav oss skydd har jag frågat mig hela livet. Att jag som pådrivare i att ålänningen själv borde rannsaka sig från denna skamliga tid blev att jag levde på hoppet om en upprättelse i empatins tecken.
I rättvisans ögon trodde jag mig få se en ärlig och uppriktig upprättelse där det åländska samhället skulle ställa sig på de vanvårdades sida och ge dem en kompensation för den börda de fick bära med sig genom livet.
Bittert fick jag min stulna barndom åter kastad i ansikte av dagens åländska politiker om att värdet av min stulna barndom är lika med noll. Åter visar de åländska politikerna en falsk tillgivelse. Allt liknar i dag åter vad som visades då samhället stod utanför Stiftelsen Hemmet och såg på oss vilsna själar, där vi sedan av dem blev utnyttjade i barnarbete tillsammans med en nedsättande attityd från omgivningen. Hycklande kommer de även ställa till med en ceremoni där de med ord försvarar sitt beslut med en lögnaktig innehållslös attityd som är lika i dag som igår.
Med facit i hand har jag förstått att på Åland är empati något man pratar om, men som man inte visar mer än att man hukar sig då det är bekvämast att se sig själv och inte behöva bry sig om andra med tydliga tecken på att man är likadan i dag som i går.
Frågan jag ställer mig i dag är om det åländska samhället och dess invånare även de visar samma som de visade för femtio år sedan, där de i dag står i tystnadens mörker utanför staketet. När deras politiker väljer att hyckla om en tid det åländska samhället bevisligen slog och kränkte sina barn samtidigt som de bevisligen bröt mot konventioner och mänskliga rättigheter, borde man i sanningens namn protestera mot politiker som väljer att negligera frågan om kompensation för lidandet vi fick ta med oss ut i livet.
Tystnaden visar att man från ålänningarna själva ute bland bönder och präster inte i dag heller ser vanvården i gången tid som något man uppriktigt behöver ge en sanningsenlig ursäkt för där man står och gömmer sig lika som man gjorde för femtio år sedan. Politikernas hyckleri tycks för medborgaren på Åland vara helt i sin ordning.
Den som tiger samtycker vilket är tydligt lika från hela det åländska samhället, som jag känner egen skam för trots att jag blev förnedrad och kränkt av dem i barndomen.
Vad allt handlar om är den egna identiteten. En identitet det åländska samhället stal av mig under min uppväxt och som jag under hela mitt liv kämpat för att bygga upp.
Då de åländska politikerna i dag bekräftade för mig att det åländska samhället inte tänker ge upprättelse för oss hela vägen känner jag hur man än en gång tar identiteten från mig lika som de gjorde då jag var barn.
Krister Lumme fd Ålänning
