Öppet brev till ålänningarna och deras politiker, del 1
I ett brev till ålänningarna berättar Krister Lumme vad han anser om landskapets beslut att inte betala ut ersättning till dem som vanvårdades på Stiftelsens Hemmets barnhem åren 1953–1971. Här är del 1 av 3.
Som jag sagt och mycket säger, är att jag fortsättningsvis kommer att kommentera och berätta om vad jag utsattes för som barn. Faktum är att ha blivit vanvårdad som liten individ kommer att följa och förfölja mig ända fram till graven. Än mer kommer det att göra detta idag då jag inte kommer att erhålla en ärligt och uppriktig innehållsfylld upprättelse för vad det åländska samhället gav mig som barn. För mig är detta ett sår som aldrig kommer att läkas fullt ut. Ärren kommer att för alltid finnas kvar.
Vad jag har att göra tillsammans med mina gelikar är att leva med vad vuxenvärlden gav mig som barn, tills den dag allt tar slut. Såren som det åländska samhället förorsakat mig har under åren läkts ut långsamt men inte fullt ut. Åter visar sig det åländska empatilösa ansiktet samtidigt som slagen återkommer. Detta av dagens åländska politiker. Deras empati ligger i paritet med gårdagens politiker som misshandlade och kränkte oss som barn där vi fanns slagna och kränkta utan kärlek och omtanke innanför det så kallade barnhemmet Stiftelsen Hemmets murar ute i Lemland.
Under lång tid av min livstid har jag därför slagits för rättvisa där orättvisorna finns. Jag är även engagerad som politiker samtidigt som jag är aktiv i föreningslivet som är den största byggstenen i samhällsbygget. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag vill göra för att på denna väg påverka och ändra beslut som går i rättvisans motsatta riktning.
Vad som hände mig i barndomen är den största orättvisa ett barn kan få. Därför kommer jag aldrig att ge upp. Därför kommer jag att hävda detta så länge jag lever vilket i dag är en stor ynnest då jag följaktligen snart fyller sjuttio år.
Jag fanns ute i byn Granboda från sex års ålder tills jag fyllde femton. Det åländska samhället stal hela min barndom. Allt har jag dokumenterat i romanen om Guds lilla barnaskara. Där fick jag fram till konfirmationen uppleva vuxenvärldens nedlåtande värderingar mot mig som förföljde mig hela vägen ut genom livet. Att hävda mig för att få skyddet som ett barn ska ha och äga för att sedan ta sig vidare ut i livet som vuxen, var helt lönlöst. Där var jag fånge tillsammans med vuxenvärldens kränkande villkor.
Inom Stiftelsen Hemmets stängsel började min resa i orättvisans tecken. Här präglades jag inom något som sedan har präglat mig hela livet, där jag fanns som liten individ bland präster och bönder som såg på då jag blev misshandlad och kränkt. Ingen brydde sig mer särskilt än att de klappade mig på huvudet med samma ständiga fråga om hur jag mådde samtidigt som de gick vidare med ett leende på läpparna.
Krister Lumme
fd ålänning
