Onyanserad debatt om EU
Med anledning av den färska EU-domen, där vårfågeljakten nu sätts på hyllan för åtminstone närstående framtid, har en intensiv debatt tagit plats. Väl så, men i svallvågorna av känslor så riskerar dessa viktiga diskussioner glida i fel riktning. Vilket vi delvis redan märker genom att det diskuteras EU-utträde och att detta är exempel på EU:s existentiella kris. Med anledning av just detta finns det skäl att nyansera diskussionen.
Den återkommande frågan om vårfågeljakt sätter fingret på brister inom EU:s ansvar och funktionalitet gentemot lokala förhållanden. Men detta är inte EU:s existentiella kris; den handlar om något helt annat som rör unionens kärnvärden såsom exempelvis demokratifrågor och rättsstatsprinciper. Två centrala pelare som delvis satts på undantag i ett par medlemsländer.
Inbäddad i östutvidgningen 2004, när tio länder samtidigt anslöt till EU, fanns tanken om att läka Europa genom att ge Östeuropa full tillgång till det europeiska arv och gemenskap. Dessa länder skulle omfamna EU:s kärnvärden. Men före utvidgningen varnade Tjeckiens dåvarande president Václav Havel för konsekvenserna av de otillräckligt utvecklade civilsamhällena i de nya medlemsländerna. Václav ansåg att det var nödvändigt att stimulera uppslutningen kring gemensamma värden i de nya medlemsländerna för att uppnå en ökad tillit inom EU som helhet.
Med facit i hand innebar utvidgningen inte en utvidgning av EU:s kärna, utan kan idag istället betraktas som en utveckling som snarare inneburit en omdefiniering av kärnan. En del regeringar i Östeuropa har haft en annorlunda syn på vad som utgör EU:s kärnvärden.
Ungerns premiärminister Victor Orbán antydde att länder som Ryssland, Turkiet och Kina förtjänade att stå som modell för landets politiska och ekonomiska utveckling. Liknande antidemokratiska utvecklingar har skett i Polen, där landets tidigare premiärminister Jarosław Kaczyński redan 2011 ville skapa ett ”Budapest i Warszawa”.
Fokus på omformningen till fungerande marknadsekonomier tog mer av de nya ledarnas energi än utvecklingen av en ny politisk kultur. Denna värdekris utmanar och undergräver de värden som EU-samarbetet byggt på och som lamslagit EU:s arbete i vissa frågor, exempelvis flyktingmottagandet, de senaste åren. Det måste dock inskärpas att även om vissa östeuropeiska regeringar går i en antidemokratisk riktning, så betyder naturligtvis inte det att östeuropéer generellt är antidemokrater.
Hur man ska komma till rätta med denna värdekris kan vi återkomma till i ett senare skede. Min huvudsakliga poäng med denna insändare är att försöka förklara vad som egentligen är EU:s existentiella kris, och bör ej sammanblandas med den nu stundande upprördhet med vårfågeljakten. Att jakten förbjuds är naturligtvis problematiskt, men det handlar inte om en för EU existentiell fråga, utan snarare om en funktionell fråga.
Det vill säga förhållandet mellan vad som skall vara EU:s behörigheter och det som skall skötas på nationell, regional och slutligen på lokal nivå. Existentiella frågor handlar om något annat; det handlar om grundläggande värdefrågor såsom beskrivits ovan. Översatt i nationella förhållanden förekommer det med jämna mellanrum problem i vad som är en regional fråga och vad som är en nationell fråga att hantera. Men det är inte en existentiell problematik utan snarare politiska intressekonflikter som man genom samförstånd löser.
Det är därför nu viktigt att inte växla upp denna diskussion till nivåer om EU-utträde eller att detta är en existentiell kris. Vi riskerar då att missa en för alla jaktälskare mer tydlig diskussion om vad man kan göra för att arbeta proaktivt med detta. Men också riskerar vi prata mindre om EU:s egentliga existentiella kris (utvecklingarna i Ungern och Polen).
Kan vi genom Nils Torvald och hans stab hitta ingångar inom EU? Kan fågeldirektivet ses över så det är mer anpassat till våra förhållanden? Kan vi tillsammans med riksregeringen forma en gemensam position? Tyskland kommer ta över ordförandeklubban i ministerrådet i juni, EU:s viktigaste och mest inflytelserika medlemsstat, kan vi på något sätt arbeta proaktivt med dem? Dessa frågeställningar bör prägla diskussionen.
Att lämna EU är varken konstruktivt eller realistiskt i närtid. Vad ska komma istället, en nordisk federation? Det förutsätter ett EU-utträde av Sverige, Danmark och Finland och därtill att Island och Norge lämnar sina nuvarande avtal med EU. Därtill komplicerar Natomedlemskap och valutafrågor ytterligare.
En norgemodell kan inte heller ses som eftersträvansvärt, eftersom de förvisso åtnjuter fördelar med EU, men betalar in och har plikter gentemot EU men utan att ha möjlighet att påverka unionens arbete. Den brittiska folkomröstningen om Brexit skedde för snart fyra år sedan, och fortfarande har inget mer konkret hänt än att man inlett den formella förhandlingsprocessen om vad som ska bli ett slutligt utträdesavtal.
Vårfågeljakten riskerar att bli en arkiverad fotnot i statistiken om man låter detta ta över diskussionen. Att vårfågeljakten stoppas är problematiskt. Men desto viktigare är det därför att inte låta känslorna att ta över både den rätt principiella diskussionen och också vad som kan göras framöver. En mer proaktiv approach behövs.
JESPER CARLSSON
STATS- OCH EUROPAVETARE MED BAKGRUND I EU OCH FN
