Omställning på flera plan!
Att det på sistone i åländska medier har förts ett offentligt samtal om energiproduktion och olika energiformer är mycket bra. Diskussionen i sig kan ses som ett av flera symptom på den kris som vi alla förr eller senare ska hantera. Eller snarare kriser, eftersom finanskrisen hänger ihop med både miljöns och den fossila energins kriser, på så sätt att den ena inte kan förstås och åtgärdas utan att de andra också beaktas.
Några insändarskribenter i Ålandstidningen (23/4 2014) vill ifrågasätta vindkraften på Åland, med hänvisning till lönsamhetsargument och kostnader för skattebetalare. Här måste noteras avvikande mening: vi är ganska många skattebetalare som INTE har någonting emot att vara med och finansiera stödet för den åländska vindkraften. Oberoende av om den är lönsam eller inte, f ör det första, samt till och med om den verkligen skulle bevisas ha ringa effekt för minskningen av koldioxidutsläppen, för det andra.
Man kan inte klandra folk för att de nästan alltid betraktar samhälleliga angelägenheter främst ur ett penningekonomiskt lönsamhetsperspektiv. Så förväntas man tänka, och så till den milda grad är samhället indränkt i J. S. Mills idé om homo economicus att själva ordet ”rationellt”, som egentligen betyder ”förnuftigt”, kommit att bli liktydigt med det som är ekonomiskt lönsamt.
En fördjupning av resonemanget kan börja just här. Sunda bondförnuftet säger att ett samhälle ska producera det som behövs, medan marknadsekonomiska samhällen i regel är inriktade på att producera det som ger vinst. Att de två målen för produktion inte alltid är förenliga förstår man, om man betänker till exempel den aktuella orsaken till att fungerande kraftverk nu tas ur bruk och monteras ned.
Ett samhälle, där låga elpriser utgör ett problem istället för att vara något som välkomnas, verkar inte speciellt förnuftigt (i alla fall med tanke på de astronomiska elfakturor många av dess medborgare kämpade med för några vintrar sedan). Men ålänningarna behöver och förbrukar fortfarande en viss mängd el, det torde även den mest sparsamme kunna instämma i. Att så mycket som möjligt av den mängden ska bestå av närproducerad förnyelsebar energi är verkligen ingen orimlig föresats, även om det innebär den merkostnad som Bengt Hagström inte ser någon nytta med.
Här föreligger varken någon felbedömning eller ”tro att vindkraften skulle föra något gott med sej”. Tror gör man i kyrkan, en nykter bedömning är snarare att vindkraften kan ses som någonting nödvändigt ont. Och möjligen kommer man till slutsatsen att energiförsörjningen helt enkelt hör till de frågor som är för viktiga för att överlämnas till spekulation eller marknadskrafter.
Det finns många argument för lokal vindkraft, liksom det finns argume nt för att stöda lokalproducerad mat. Ett som både marknadsliberaler och snusmumrikar kan godkänna går ut på, att en hög självförsörjningsgrad gör ett samhälle mindre sårbart om flödet av varor och tjänster utifrån av någon anledning störs. Ett annat argument är av moralisk art: samtidigt som i-ländernas befolkning står för största delen av all konsumtion i världen, har den utlokaliserat de flesta resurskrävande, obekväma och smutsiga produktionsprocesser till platser utom synhåll (Not-In-My-Backyard-syndromet). Det gäller såväl nordsvenska renbeten dränkta av vattenkraftsreservoarer, som nedhuggen tropisk regnskog för monokultur eller nötkreaturs betesmark. Vi bör själva ta ansvar för den resursförbrukning som vår energi- och varukonsumtion orsakar istället för att dumpa det på andra.
Åtminstone hittills verkar det enda motargumentet bygga på att konsumenterna inte kan eller vill betala vad saker kostar. Det anför även en ledarskribent (Nya Åland 24/4 2014) i en kommen tar om den åländska jordbrukspolitiken, och konstaterar att en del av problemet är att konsumenterna prioriterar billig mat som är producerad någon annanstans.
Naturligtvis finns det medborgare och familjer vars privatekonomi inte klarar av mer belastning, vare sig den yttrar sig som höjda mjölkpriser eller skatter, men faktum är att många ålänningar inte lider någon större nöd. Flera av oss anser att vi har det tillräckligt bra för att kunna dela med oss till andra, och att vi får utbyte för skatten vi betalar. Några av oss är dessutom beredda att avstå från materiellt överflöd till förmån för annat, genom att till exempel välja en åländskt grönsak framom flera importerade frukter, eller kajka omkring i skärgården istället för att flyga till redan överbelastade thailändska stränder. Om man verkligen måste komma ifrån ett tag kan man ta tåget till ett volontärarbete i sydeuropa, och komma hem med den där eftertraktade parmesanosten och olivoljan…
Vi tror oss till och med veta svaret på ledarskribentens avslutande fråga om vad man ska göra med levnadsvanor som inte längre är kompatibla med det lokalproducerade sortiment som bjuds: en omvärdering av oss själva och vad som är viktigt, nödvändigt och möjligt i livet kommer vi ändå att bli tvungna att göra förr eller senare. En sådan existentiell kris är en helt naturlig följd av ekonomins, ekologins och energins kriser och behöver inte nödvändigtvis vara någonting negativt. Samtal kring hållbara sätt att leva, till exempel i form av Omställningsrörelsens träffar som Ålands Natur och Miljö ordnar, är en bra början. Välkomna att delta!
Jonna Kevin
