Skolfartyg har en avgörande roll i utbildningen av framtidens sjöbefäl och manskap. De fungerar som en nödvändig brygga mellan teori och verklighet, något som inte kan ersättas av klassrumsundervisning eller simuleringar. Sjöfartsyrken kräver praktiska färdigheter som måste tränas i verkliga miljöer och för blivande fartygskockar är kabyssen central. På ett skolfartyg sker utbildningen i en trygg och pedagogisk miljö där studerande utvecklar ansvar, disciplin och samarbetsförmåga.
Michael Sars fyller idag en viktig funktion genom att ge studerande omkring 30 praktikdagar. Det minskar både kostnader och osäkerhet kring praktikplatser, samtidigt som det säkerställer att utbildningen uppfyller STCW-kraven. Utan ett eget skolfartyg riskerar studerande att få svårare att samla nödvändig praktik.
Landskapsregeringen hänvisar till att praktiken i framtiden ska lösas via skärgårdstrafiken och samarbete med Axferries, men det saknas tydliga besked om hur detta ska fungera i praktiken. Vad händer om Axferries inte vinner upphandlingen av skärgårdstrafiken? Ska sjöutbildningen då stå utan fungerande praktiklösning? Och om de vinner, erbjuder de verkligen en likvärdig ersättning, då utrustningen är delvis föråldrad och utrymmena begränsade. Det ingen vill nämna är de ökade kostnader som uppstår genom ökat behov av lärare, transporter, måltider och extra material.
De flesta sjöfartsutbildningar, till exempel Kotka har tillgång till eget tonnage. Ett eget skolfartyg är en strategisk resurs som säkerställer kvalitet, kontinuitet och konkurrenskraft.
Sjöfarten är en av Ålands viktigaste näringar och utbildningen har en lång tradition. Just därför är det avgörande att beslut som rör dess framtid fattas med eftertanke. Att sälja Michael Sars innan en fungerande ersättning finns riskerar att underminera hela sjöutbildningen. Landskapsregeringen bör därför ompröva beslutet. Säkerställ först en hållbar och kvalitativ praktiklösning – därefter kan man diskutera framtiden för skolfartyget.
Pro Åland – en politisk tankesmedja
