Om konservatismen och wokekulturen (del 2)
Woke-kulturen lever i en filterbubbla i nuet. Vad de som regel inte kan leverera är beviskraft för hur förändringen man kräver skulle medföra en sammantaget större nytta för människan. Bevisbördan bör per automatik ligga på den som vill genomföra stora reformistiska processer. Samtidigt är det ingen lätt sak att leverera särskilt för omfattande agendor bygger på ideologier och baseras på antaganden eller modeller utan nämnvärd vetenskaplig evidens. Det starkaste argumentet för konservatism är den moderna världens komplexitet. Dennas ostadiga karaktär är osäker och består av oförutsägbarhet. Coronakrisen och Ukrainakrisen har visat detta tydligt.
Konservatismen är också tron på normaliteten. Det som sker idag är att det pågår en kulturrevolution som genom åren dragit sig genom alla instanser av det offentliga livet – och som blir allt mer aggressiv gentemot denna. Vi har nått en punkt då det abnorma legitimeras och det normala stigmatiseras. Hbtqi-propagandan är ett annat av många exempel, som det tidigare inte gjordes en stor sak av men som idag hör till officiella grundbegrepp inom myndigheter, skolor – till och med på dagis. Innehållet av denna propaganda är i princip att naturens faktum att det bara finns två kön inte längre är en självklarhet.
En nyckelroll i denna långa utveckling kan härledas till 68-revolutionens aktivister som nu sitter som professorer i universiteten och lär ut vänsterdoktrinerna och PK-tänkandet till dagens studerande, på vetenskapens bekostnad. Det är farligt att man inte längre ser någon skillnad mellan könen och numera har skapat ett onaturligt tabu i skillnaden mellan normal och patologisk, som kan lägga en neuros till grund för identitet. Det betyder att neurotiker fastnar i sin ångest och blir bekräftade av medier och politik. I klartext betyder det att hysteriska personer inte får den nödvändiga hjälp eller det stöd de egentligen behöver, utan istället blir hyllade av medier och politik.
Att vara galen är lätt, men att sträva efter ett klart förstånd är svårt idag. Ytterligare andra tidigare självklarheter som konsumtion av kött ifrågasätts också som direkt ”högerradikalt” eller benämns kanske med någon variant på ett ”-fob” som epitet. Andra bekanta områden inom woke-agendan omfattar till exempel klimatpolitik eller migrationsaktivism.
Dess identitetspolitik känns inte igen genom vad den menar sig stå för, utan genom att se på vad den bekämpar. Framför allt bekämpar den kärnfamiljen – en del av normalitetens kärna som är på väg att suddas ut. Problemet är egentligen inte att samhället tolererar detta, utan vi får det svårt att backa bandet. Samhället förlorar på lång sikt begreppet om normalitet till förmån för revolutioner och neuroser – där mänskligheten ”befrias” från realitetens last.
Dess marknadsföring byggs på moraliska undertoner. Genom moralisering uppnår man effekten att ingen vill stå utanför eller bli stigmatiserad – så att bara ett fåtal människor vågar ifrågasätta. De som gör det har genom sitt sunda förstånd dock insett att man inte kan ersätta vetenskaplig evidens med moralism.
Om vi inte lyckas bryta trenden kommer vi att falla tillbaka i utvecklingen, till samhällsformer som helt lägger den enskilda individen åt sidan.
RENÉ JANETZKO
VICEORDFÖRANDE I ÅLANDS KONSERVATIVA FÖRENING URD
