Om ”herrarna” och lite annat
Under den debatt som nyligen hölls om Pommern i stadsbibioteket fick jag en idé till en stilvetenskaplig studie om bl.a användningen av ordet ”herre” med olika konnotationer; bibetydelser beroende av syfte och sammanhang (En gång för länge sedan var jag på väg att bli stilforskare; men det blev i stället ett helt annat liv; mindre specialiserat och betydligt mer mångsidigt givande).
Kaj Grundström använde” herrar”, syftande på några kända motståndare till dockprojekt på ett helt neutralt sätt; artigt, naturligt och objektivt, som det ju anstår en diskussionsledare, där två tydliga motparter möts; båda starka i sak och mycket engagerade. Och absolut värda respekt och tacksamhet för att de känner sitt ansvar för en global angelägenhet, (faktiskt) – som deltagare i debatten också påpekat.
Jag har inte gått tillbaka och läst de urklipp från tidningarna, som jag samlat. Har inte tid för vare sig stilstudierna eller de väldigt avgörande tekniska frågeställningarna, som jag dessutom knappast har förutsättningar att förstå; i likhet med de flesta av oss som försöker bilda sig en egen uppfattning om tvistefrågorna.
Men det är ju inte bara teknik det gäller när Pommerns framtid skall säkras. Vi amatörer (ordet härleds till latinets amare, ”att älska”) bör också få ha ett ord med i laget. Vi har säkert alla en mer eller mindre nära kärleksrelation till Pommern.
För mig som Mariehamnspojke och sommarboende på Gregersö kom hon särskilt nära. ÅSS gjorde oss pojkar till seglare i Västra hamnen, där vi ständigt hade Pommern i sikte under våra kappseglingar i Erstajullarna. En annan av pojkarna var Jerker Örjans. Och här tog segelsällskapets juniorverksamhet verkligen skruv, i sitt syfte att väcka seglingsintresset.
Hos Jerker växte efterhand fram ett starkt sjöfartshistoriskt intresse; vi andra blev kanske tävlingsseglare; de flesta familjeseglare, som lärde upp nya seglare. En kultur upprätthölls och lever bra i dag som är.
Det var Roger Jansson, en framstående åländsk retoriker, som först hade väckt mitt gamla stilintresse (inte vid biblioteksdiskussion utan redan tidigare) och jag började studera hur man i till synes objektiva och sakliga framställningar, skickligt kunde nedvärdera sina motståndare, ”herrarna”, utan att det stör för mycket och direkt skadar dialogen. Och åhörarna hålls vakna och på alerten.
Värre är då Håkan Lindbergs generalangrepp på Jerker under rubriken ”Mycket tragiskt” i Nya Åland 17.1” Jerkers styrka som flersidigt sakkkunnig i den komplicerade frågan, görs här till en svaghet. Han borde hålla tyst ibland, menar insändarskribenten.
Men då skulle vi förlora en röst som behövs för att vi inte skall låsa oss på ett sätt, som vi senare kan komma att ångra.
Ingen , som följer diskussionen och har sett Jerkers ansträngningar att finna en god lösning för Pommerns framtid, kan tvivla på hans engagemang och sjöhistoriska kunskaper. Och så är han därtill metallurg. Men man kan ju inte vara specialist på allt. Och om det eventuellt blir fel någon gång, ger ju diskussionen en möjlighet att rätta till sådant.
Jag för min del kan inte se att man är färdig för ett beslut. Åsikt står verkligen mot åsikt. Man talar ännu med delvis olika utgångspunkter. Museifolket vill naturligtvis bevara Pommern så autentisk som möjligt, Men man har också de turistiska och pedagogiska perspektiven. Pommern skall också vara ett tillgängligt studieobjekt i sin docka.
För den som upplevt Pommern, på den plats där den nu ligger kommer autenticiteten att lida. Den är den sista vinterliggaren i Mariehamn. Från barndomens Gregersö- somrar minns jag förtöjningsringarna i strandklipporna för fartyg som inte fick rum vid kaj. Och alla har vi ju sett fotografierna med Västra hamnen full av vinterliggare.
Det blir svårt att se Pommern i ett konstgjort sammanhang, vilket ju också framgår av många debattinlägg. Man vill se fartyget flyta som förr. Och man söker energiskt alternativ till dockan. Jag kan inte se att alternativen ännu kan uteslutas; och att det inte ännu skulle finnas tid att utreda dem.
Om mycket kunnigt och erfaret folk kan stå så övertygat mot varandra som diskussionen visar, är det väl för vanligt folk bara att konstatera att man måste fortsätta att vända på varje sten, så länge tiden medger det. Och är det så bråttom med beslutet? En stadspolitiker sade i biblioteksdiskussionen att man måste passa på nu, när finansieringen är utlovad.
Det håller inte: en insikt som diskussionen har gett mig är att det alltid kommer att tas fram medel för att kunna bevara Pommern. Och då bör man ju – såvida man inte kan belägga ett mer eller mindre överhängande allvarligt hot om att fartyget kan haverera – fortsätta att försöka finna lösningar.
Jag kan inte låta bli att sluta mitt inlägg med en självupplevd anekdot. ÅSS-paviljongens dörrvakt hade fått order att för kvällen bara släppa in båtfolket.
En något överförfriskad herre, som därtill inte behärskade det ena inhemska språket så väl, ville in och fick alltså frågan: Från vilken båt kommer du? Herrn vände sig ut mot båtkajerna, fick syn på Pommern, pekade på vår stolthet och sade: Från den stora båten där. Svaret dög inte.
Och ännu svårare hade ju hans utgångsläge varit om hon legat i en betongdocka.
Sten-Erik Fagerlund
