Om Folkhälsans lekparker
Sent och med ett uns av bedrövelse kommer jag in i debatten om Folkhälsans lekparkers varande eller icke varande. Orsaken är såklart att ärendet aldrig hamnat på min egen trappa förut, men nu med egna barn i parken känns parkernas framtid angelägen. Så funkar det – det ligger i människans natur att inte engagera sig innan egna intressen berörs.
Därför förstår jag också att saken inte har allmängiltigt intresse. Parkerna är små. Vi har två barn i parken nu och en förhoppning om att deras yngsta bror också ska kunna börja om ett år. Som det ser ut nu med hot om nedläggning så vet vi inte om han kan det. Egentligen skriver jag inte för just den sakens skull – barnen får det säkert tryggt och trivsamt också någon annanstans. Jag skriver för helhetens skull, för tanternas skull, för dessa kvinnor som står där i ur och skur med mina och andras barn när vi själv a (handen på hjärtat) helst tittar ut på vädret genom fönstret med en kaffekopp i handen.
Det kan inte nog framhållas att Folkhälsans parker är för barnens bästa. Inte för föräldrarnas. Det är tre timmar utelek om dagen i alla väder med en liten paus för mat när alla samlas och går in. Låter det för enkelt? Det är pedagogisk verksamhet i sund miljö när den är som bäst.
Barnen lär sig social växelverkan, hänsyn, tålamod, koncentration, språk, får fysisk aktivitet i grupp. Listan kan göras lång. Det väsentliga är att det som dessa kvinnor gör är ovärderligt. Dom jobbar 15h/vecka. En park ska bort. Två tanter av fyra. Sägs det?
Jag har ringt runt och sökt svaren men ännu inte påträffat någon som haft dom. Finns det redan ett beslut så är det ett väldigt tråkigt faktum. Finns det inte, så är det ett stressande överhängande hot för dom berörda. Vad tror man sig möjligen kunna köpa/bygga/ investera för den lilla summa pengar denna oerhört småskaliga inbesparing genererar? Jag är övertygad om att den lilla ekonomiska input det i slutändan handlar om för samhället, aldrig kan mätas med den oerhörda positiva output dessa parker åstadkommer för berörda familjer. Det finns aspekter i livet som inte kan, eller ens borde, mätas i pengar. Det vet alla föräldrar som har barn där. Kostnaden är ynkliga 20€/mån 2€/dag med närvaro – höj det till det dubbla och det är värt det. Om det handlar om pengar.
I ett samhälle där det ständigt pratas om utbrändhet och stress känns det motsägelsefullt att det samma samhället skapar dessa problem. Stress och ovisshet för dessa fantastiska kvinnor som inte vet om och när jobbet försvinner och likaledes för oss föräldrar som behöver kunna planera framtiden. Folkhälsans parker må vara småskaliga, men har alla tider varit välfungerande. Borde man inte snarare satsa på att utveckla det som fungerar framom att lägga ned? Parkerna har ju enorma förutsättningar. Vi föräldrar måste också ta ansvar gentemot denna trend med nedläggningar och därför visa vårt intresse. Ni som ännu inte bekantat er med parkerna- gör det!
Jag har alltid hört till den där gruppen människor som försvarar politiker med att alla är vi bara människor, det är ett tufft jobb och det är omöjligt att göra alla nöjda. Jag fortsätter tycka så. Men ska man välja att göra någon nöjd så borde man väl alla gånger välja barnen och dom människor som jobbar för barnen? Det borde vara en enkel prioritering.
Camilla Ingerström-Diaz
Förälder
