DELA

Om centrum och Ömsens affärsidé

I debatten om centrumutvecklingen har det blivit en oemotsagd sanning att Zeipels-huset är fult och missanpassat, trots att det, vad jag förstår, är både arkitektritat och en god arkitektonisk representant för sin tid, vilket kunde rendera skyddsstatus. Jag har svårt att se att Zeipels estetiskt sett skulle vara sämre än det nu så omtalade Boreniuska huset, som egentligen är en variant på det Sonckritade Cityhuset.

Däremot utgör Cityhuset och det Boreniuska huset en stadsarkitektonisk helhet, som om det Boreniuska huset rivs, till denna del behöver ersättas med en fullgod arkitektonisk solitär eller med något som ingår i en annan stadsarkitektonisk helhet. I det avseendet verkar de nya byggplanerna vara ok.

Vad gäller påståendena att det Boreniuska huset är ”omöjligt att bevara” kan man kanske utgå från att det är ytterväggarna som bör bevaras. Sådana projekt har genomförts på annat håll, till exempel när Stockmanns i Helsingfors utvidgades/renoverades. Jag har svårt att tro att Boreniuska huset är ett svårare projekt.

Alternativt kan man göra som det gjordes med det K-märkta huset vid Västra Esplanadgatan 6 för snart tjugo år sedan. Det revs och återuppbyggdes till den grad enligt tidigare ritningar att folk inte ser någon skillnad.

För att säkerställa att huset ifråga verkligen skulle återuppbyggas lämnade ägaren garanti jämte handfången pant för återuppbyggnadskostnaden till staden. Detta i bjärt kontrast till stadens hantering av den K-märkta så kallade Sundblomska gården, som revs av ÅTT med hänvisning till att den var mögelskadad, varefter staden tog bort K-märkningen ifråga. Trots detta gapar platsen ännu tom i stadsbilden, vilket bidrar till stadsarkitektens frustration. Så hade det inte gått om staden tagit garanti och pant för återuppförandet.

De nya byggplanerna i City lider av svagheten att det blir för mycket av ”samma sak”, med de risker det medför. Tänk om vi efter några årtionden tröttnar på Hammarby sjöstad-arkitekturen. Såtillvida håller jag med Emma Harald i Nya Åland.

Visst känns Ömsens och Dennis Janssons ambitioner fräscha och progressiva, men att tro att man skall kunna flytta stadens huvudsakliga affärsgata ett halvt kvarter österut verkar överoptimistiskt. Då skall det nog först till en betydande inflyttning till stadskärnan.

Ömsen har meddelat att de inte ensamma kan bära kostnaderna för och riskerna i investeringarna på sina tomter. Ålandstidningen har påtalat att Ömsens ledning nu aktivt och framgångsrikt utspäder det åländska ägandet i Ömsen och därmed indirekt i Ömsens åländska egendomar, genom att expandera sin verksamhet utanför Åland.

Kommer denna utspädning av det åländska ägandet att också bli direkt i det planerade projektet i centrum? Alltså: Kommer Ömsen genom sitt projekt att ”sälja ut” Mariehamns bästa affärslägen till icke-åländska intressenter? Det tror jag Ömsens ägare vill veta.

Är det rätt att ett litet ömsesidigt försäkringsbolag agerar fastighetsutvecklare och grynder i ett så här stort projekt, alltså som dominerande stadsutvecklare i Mariehamn? Att hantera sådana här jätteprojekt, till och med på ett övergripande plan, kräver mångfasetterad sakkunskap som ett litet försäkringsbolag inte har och inte heller bör ha.

Om Ömsen faktiskt har denna kunskap, har man felprioriterat. Man är ju inte ett byggbolag. Att göra sig helt beroende av konsulter är också farligt. Det vore nog bättre att överlåta hela projektet till någon utomstående sakkunnig och sedan köpa in sig i slutprodukten till marknadspris.

Ömsens affärsidé bör vara att tillhandahålla så förmånliga försäkringar som möjligt till sina ägare. Till den del detta sker genom intäkter från förmögenhetsförvaltning bör denna vara passiv. Inte blandar man sig heller handgripligt i skötseln av bolag som man investerar i. Gränsen där går vid styrelserepresentation. Konkret planering och själva verksamheten sköts av respektive bolags anställda som också står för sakkunskapen.

FOLKE HUSELL