Om alkoholpolitik
Veckan som gått har den som velat fått se och lyssna till Johan Ehn och Folke Sjölund, då de har suttit i TV-studion och svarat på frågor som Nina Fellman ställt till dem angående stadens- och landskapets alkoholpolitik. Bakgrunden var förstås debatten som blossat upp efter Nya Ålands artiklar om det rikliga alkoholintaget på olika fester på skattebetalarnas bekostnad.
Tyvärr måste jag säga att det var inget samtal som man blev glad av att höra. Båda herrarna försvarade drickandet hur än Nina argumenterade. Till slut böjde de sig litet och medgav att vissa inbesparingar och restriktioner borde göras och nu har staden bestämt att skärpa sin alkoholpolicy – men det satte nog ganska hårt åt.
Jag går litet tillbaka i tiden och citerar Nya Åland från den 6 augusti 2009. Då hade man en helsides artikel rubricerad ”Ungas drickande oroar polisen”. ”Supandet går allt längre ner i åldrarna – och alkoholmängden ökar. Utvecklingen är oroväckande”, säger Nina Rasmus på polisens ordningsavdelning. ”Förr tog man en flaska fredagsöl, men nu dricker man litet hela veckan. Och när det gäller minderåriga handlar det inte om en eller två öl, utan det kan handla om tolv öl på en kväll. De unga påverkas av sina föräldrars och andra vuxnas alkoholvanor. Barnen och ungdomarna ser alkoholbruket dagligen och tar efter i attityden.” Så långt Rasmus.
Makarna Mattsson som driver Bussplanskiosken såg också verkligheten En verklighet där unga dricker oavsett veckodag, och att det verkar som om en del av dem lever för alkoholen. 17-åringarna är värst, säger de. ”Några ser ut att ha brännvinet som hobby”
Vad jag inte får in i mitt förstånd och i min hjärna nu i dessa tider, då politikerna vrider sina händer och talar om hur mycket samhället behöver spara. De gnuggar sina geniknölar för att hitta något att spara in på, men vägrar själva att avstå något som blivit en tradition och som dessutom är så gott i den egna munnen.
Tobaken gick att peta på och göra ”osynlig” och bra är väl det – för det är ju bevisat att rökning är skadlig och kostar samhället pengar och människor lidande. Vi vet ju också – och har statistik på hur många miljarder spritens följdverkningar kostar samhällen årligen och hur tusentals- och åter tusentals människor och familjer lider under dess gissel – men vadå? Den är ju en ”helig ko”!
En annan sak som förundrar mig då jag nu är på gång. Det finns flere föreningar här på Åland som arbetar ideellt, för ett nyktrare samhälle och som i någon mån försöker hjälpa människor som hamnat i svårigheter på grund av alkohol- och spelmissbruk. Vi har bland annat Ålands-Nykterhetsförbund och Socialmissionen på Åland r.f. Båda dessa föreningar har funnits på Åland sedan lång tid tillbaka. De har under alla dessa år kämpat för att lindra nöd och lidande bland dem som drabbats bland annat av alkoholmissbruk.
Men i år då PAF-medlen delades ut kan man säga att dessa föreningar mobbades av beslutsfattarna. Socialmissionen fick 4000 euro och Ålands Nykterhetsförbund ännu mindre. Med dessa pengar kan vem som helst förstå att ingen förening kan bedriva någon effektiv verksamhet. Egentligen borde man tacka för lånet och inte befatta sig med pengar som ”lockats” och plockats av svaga människor. Personligen tror jag att det finns andra utvägar. Det finns många goda-varmhjärtade människor på Åland som vill hjälpa och skänka av sitt goda, för att hjälpa sådana som är i nöd.. Tillsammans behöver vi hitta vägar för satt kunna lotsa Åland ut ur en krissituation där alkohol- och spelmissbruk bär upp samhället.
Doris Jansson
