Offentliga sektorn ska vara en bro över mörka vatten
Vad är bäst att göra nu? Hur kommer vi snabbast ur den ekonomiska svacka samhället befinner sig i till följd av covid 19, och hur gör vi så liten skada som möjligt?
De frågorna är centrala när man som politiker ska navigera en pandemi.
Offentlig ekonomi har en annan logik och en annan uppgift än privat ekonomi. Dels ska den allmänna välfärden fungera som skyddsnät i dåliga tider. Dels är det offentliga en stor arbetsgivare. Och dels är intäkterna, de skatter som medborgarna betalar, direkt beroende av sysselsättning och av hur företagen går som i sin tur kan betala i skatt.
Vi har nu en rekordhög arbetslöshet som betyder minskade skatteintäkter. Vi har företag som går dåligt. Vi har stimulanspaket som kostar, arbetslöshetsersättningar som kostar, ökad psykisk ohälsa.
Vad händer om det offentliga, staten, landskapet och kommunerna, möter krisen som privatpersoner, genom att spara och hålla igen med investeringar?
För det första ökar arbetslösheten. För det andra minskar konsumtionskraften ytterligare, särskilt om det offentliga både höjer avgifter och permitterar eller säger upp. För det tredje får företag som är beroende av investeringar till exempel i form av byggprojekt det ännu tuffare.
Alla som någonsin hävdat att ett skatteavdrag som ger människor 100 euro mer i plånboken per år är en tillväxtfrämjande åtgärd, bör betänka vad som händer med samhällsekonomin när familjernas intäkter nu sjunker drastiskt och under en längre period.
Det värsta som kan hända är att pandemin (som med all säkerhet går över) leder till en permanent hög arbetslöshet, utslagning och företag som går under.
Därför ska den offentliga sektorn nu vara en bro över mörka vatten. Om det blir nödvändigt är en ökad skuldsättning ett rimligt pris för att inte fördjupa en redan svår ekonomisk kris. Det är det smartare alternativet för en snabb återhämtning.
I Mariehamn gick stadsstyrelsen in för bibehållna budgetramar för år 2021. Inga inbesparingar, inga nedskärningar. Det var ett pragmatiskt beslut att inte göra ont värre varken för människor eller företag, och därmed förhoppningsvis förkorta svackan. Jag tycker att det är både klokt och modigt.
Från landskapsregeringen och flera kommuner hörs däremot oroväckande signaler. Lantrådet Veronica Thörnroos har pratat om att hela verksamheter ska ifrågasättas. Man har ett generellt sparbeting på alla delar av förvaltningen – effekten syns till exempel i debaclet med musikinstitutet, där redan antagna elever riskerar bli utan undervisning och timlärare utan lön.
Finansminister Matti Vanhanen (C) har vid upprepade tillfällen konstaterat att 2021 inte är det år då man ska börja dra ner och spara, utan ett år då man aktivt ska jobba med återhämtning och stimulans.
Med en arbetslöshet kring 10 procent och flera av våra livsviktiga företag som vacklar borde det vara den givna vägen. Inte att ta krisen som en förevändning för att försämra välfärden precis när den behövs som mest. Låt oss hoppas att landskapsregeringen tänker stort, inte snålt.
Gärna strukturella förändringar förstås, nu när krisen blottar vilka länkar som är svagast.
NINA FELLMAN (S)
