DELA

Offentliga kostnader måste få diskuteras

Den är inte helt klarlagt vem som myntade uttrycket ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Men oavsett vem som myntade uttrycket så har senaste tidens debatt om rapporten över möjliga minskningar av kommunala kostnader visat att det hos vissa grupper finns sådant som är tabu att ha åsikter om. I min värld är det en sansad debatt som för samhället framåt.

 

Rapporten från arbetsgruppen som tittat på kommunernas kostnader har som sagt väckt en hel del debatt. Kritiken från speciellt oppositionen har varit högljudd medan företrädare från det kommunala fältet välkomnat rapporten. Just kritiken från oppositionen är förvånande med tanke på förra regeringens kraftiga minskning av landskapsandelar till kommunerna för några år sedan, vilket jag återkommer till.

Man har tidigare från landskapsregeringar gjort försök att se över kostnader för den kommunala sektorn. År 2016 tillsatte förra landskapsregeringen en arbetsgrupp för att ta fram ”ett tjänstemannaförslag till möjliga förändringar inom kommunal lagstiftning som leder till minskade kostnader för kommunerna”. Arbetsgruppen utredde inte heller då möjliga konsekvenser och man konstaterade att den politiska diskussionen sker efter att arbetsgruppen lämnat sin slutrapport. Men andra ord ett liknande upplägg som den nu aktuella gruppen jobbat efter. Rapporten överlämnades i augusti 2016 till regeringen Sjögren som underlag för politisk behandling. Rapporten tog upp ett stort antal punkter såsom personaldimensionering och rumsyta per barn inom barnomsorg, utkomststöd et cetera.

 

Kommunernas problem är att nya uppgifter som kommunerna påförts av landskapet i regel blivit endast delvis kompenserade via landskapsandelssystemet. I grunden finns en finansieringsprincip som säger att då landskapet påför kommunerna uppgifter ska dessa finansieras via ökningar av landskapsandelsystemet. Detta har påtalats från den kommunala sektorn i långa tider. Eftersom nya ofinansierade eller svagt finansierade kostnader direkt påverkar den kommunala ekonomin har kommunen ett begränsat utrymme att hantera detta, i regel genom höja skattesatsen, lånefinansiering eller skära ner på någon verksamhet. Oavsett hur kommunen väljer att finansiera nya pålagor påverkar det invånarna på något sätt. Från kommunalt håll har man under en lång tid bett landskapet se över lagstiftning för att minska det offentliga Ålands kostnadsmassa.

 

Att det offentliga Ålands ekonomi är svag är ingen hemlighet. Landskapet Ålands bokslut för 2020 visade ett underskott på närmare 50 miljoner, totalt sett gick den kommunala sektorn glädjande nog betydligt bättre är befarat men långt ifrån det överskott som behövs för kommande investeringar. I budgeten för 2021 finns en stor oro för den offentliga ekonomin och där skriver man bland annat att ett strategiskt arbete med att behovspröva och effektivisera den offentliga servicen ska inledas. Vidare konstaterade man att enda vägen ut ur det strukturella underskottet är att minska utgifterna för den offentliga sektorn.

År 2019 beslöt regeringen Sjögren att dra bort 4 miljoner ut landskapsandelsystemet. I första hand minskades andelarna för grundskola med cirka 3 miljoner och socialvårdsområden med cirka 1 miljon. Någon konsekvensansalys gjordes inte vilket är märkligt eftersom besparingen direkt riktade in sig på barn, äldre samt andra behövande i samhället, motiveringen i budgetförslaget var kort och gott ”hållbarhetsgap”.

Den stora skillnaden här är att förra landskapsregeringen på riktigt drog bort 4 miljoner från skola och socialvårdsområden medan rapporten som nu lagts fram endast lyfter upp ett antal frågeställningar som ska processas vidare. I det liberala lägret framkommer allt tydligare en markant spretighet. För ett tag sedan förslog liberalen John Holmberg att 200 offentliga tjänster behöver plockas bort. Då sades ingenting från det liberala hållet hur denna inbesparing slår mot de svaga i samhället. Ett tack till John Holmberg som verkar vara en av de få från oppositionen som välkomnat rapporten samt ser de enorma utmaningar vi har framför oss.

 

Den rapport som nu diskuteras är i nuläget inget mer än en rapport. I inledningen till rapporten står att den på kort sikt förväntas fungera som ett underlag för debatt om vilka exempel på minskade kostnader som bör förverkligas. Rapporten ska i vanlig ordning processas politiskt och utgående från dessa diskussioner och hur man bestämmer sig för att gå vidare så görs de konsekvensbedömningar som absolut ska göras. Arbetsgruppen har med sin begränsade tid och resurser inte haft en möjlighet att göra detta, det har inte heller ingått i uppdraget. På ett allmänt plan kan man konstatera att rapporten innehåller bland annat jämförelser med närregioner samt ett stort antal teoretiska besparingar. Arbetsgruppens tankar om införande av en ny personalgrupp (vårdbiträde) inom äldreomsorgen samt en gemensam pool av närvårdare är intressanta. Rapporten innehåller även ett intressant resonemang runt arbetslinjen och jag är säker på att alla delar uppfattningen att både individen och samhället mår bättre av att folk jobbar än är arbetslösa.

 

Att antalet assistenter ökat från 40 till 135 under en 15-årsperiod medan antalet barn i skolan sjunkit något under motsvarande period är inte bara tankeväckande, det är djup oroande och är en väckarklocka för oss alla. Kanske man i stället för att kritisera rapporten och föreslå att den slängs i papperskorgen borde fundera på orsaken till att resurserna ökat så markant och vad man kan göra åt det.

Tack vare rapporten vet vi idag betydligt mer än vi visste för några veckor sedan. Stort tack arbetsgruppen!

ROGER HÖGLUND (C)

FINANSMINISTER