Oetiskt om stadsdirektör
Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sanning, sägs det.
Nyligen kunde man i Ålandstidningen läsa ett angrepp på Mariehamns nyvalde stadsdirektör.
Först fastslogs att den tillträdande stadsdirektörens bonus var befängd. Problemet med det uttalandet är att det aldrig har varit aktuellt med eller diskuterats en bonus till Edgar Vickström. Trots detta och trots offentliga tillrättalägganden påminns läsarna ånyo om stadsdirektörens bonus. I samma andetag uppräknas så ett antal fall där olika namngivna personer genom mediedrev ådragit sig allmänhetens förakt för överstora bonusar, pensioner och fallskärmar. Vissa av fallen är bortåt tio år gamla. Effekten av detta är att Edgar Vickström helt felaktigt placeras i samma kategori av personer med ifrågasatt karaktär, som de uppräknade. Varför? och vad är syftet med detta, frågar man sig. Skamlöst är det hur som helst.
Jag håller med om att den nya stadsdirektörens högre lön kan kännas märklig för den avgående, men det vore kanske viktigare nu att tänka på hur det känns för den tillträdande när man fortsättningsvis mal på om det oskäliga i hans löneanspråk och detta dessutom på felaktiga grunder. Är det ett konstruktivt och motiverande sätt att önska Mariehamns högsta tjänsteman välkommen och lycka till? Är det ens pressetiskt korrekt?
På tal om pensioner och fallskärmar kunde det i dessa tider, när man diskuterar en eventuell höjning av pensionsåldern, vara på sin plats att även diskutera innebörden av avtalsarrangemang, där de anställda går i pension vid fyllda 60 i stället för vid 65 års ålder. Därmed lyfter de ju 60 procent av sin tidigare månadslön i fem år, utan att behöva jobba för den. Ekonomiskt helt jämförbart med en tre års fallskärm. Vid förhöjd allmän pensionsålder blir dessa fallskärmar ännu större. Det torde finna många sådana fallskärmar på Åland, både utlösta och väntande. Men i synnerhet utlösta.
Non Corleone
