Också de rättvisa har rätt att ha fel
Det var en gång en man – eller kanske var han en kvinna – som levde på en liten liten Blå Planet ute i rymdens oändlighet. Han bodde på en pytteliten ö mitt i ett litet hav bland alla människovärldens begränsningar. Han var duktig på att begränsa, det var ju hans jobb.
Hans jobb var att begränsa, att välja ut från tankarnas oändliga sfär de tankar som alla på denna pytte ön skulle tänka. Han var det största tankeväktaren på ön, den som bestämde vad som var rätt och korrekt, det som skulle tänkas.
Varje dag fick han välja rätt och säga sitt i de rättfärdigas namn. Han hade förstås alltid rätt – det var ju hans plikt – för är det inte så att den som först hinner kasta domen över andras brister kan inte själv någonsin dömas – eller hur?
Han var gjort av rätt stoft. Han var också annars lämplig för sin post, för han kom från en släkt som hade alltid betett sig, alltid tänkt rätt. Vilken lycka, eller vad?
Från högt över de oinformerade massornas huvud lät han sina sanna ord falla som blixtrar för att skära bort det osanna och falska. Hans röst dundrade som kanonskott från de rättfärdigas högborg. Han gjorde allt vad han kunde för att fylla sin post, för att ha alltid rätt.
Allt detta var ju ytterst enkelt så länge människor hölls i en ständig osäkerhet och oro, då reagerade de snabbt utan att själv hinna tänka över sina beslut. Sådana blinda massor av människor var det lätt att styra vart man än ville, de fattade alltid i sinom tid de rätta besluten, de som de rättfärdiga förväntade av dem.
Det som är lite konstigt är att även om denna man och hans gelikar har jobbat så hårt i årtusenden för att informera folket om vad som verkligen är rätt, har inte folket blivit desto klokare. Hur kommer det sig att de rättfärdiga har inte ännu lyckats helt och fullt i sin heliga uppfostringsuppdrag?
Som alla kungar i sina slott var också denna man omgiven av tjänare och hovlakejer, av all de sortens människor som delade hans tro i de rättfärdigas rätt att alltid välja rätt och veta vad som var bäst för dem som inte ännu visste vad som var rätt för dem.
Dessa rättrogna människor hade styrt livet på denna pytte ö så länge man kunde minnas. Deras gelikar hade också styrt livet hos alla deras grannar och hos alla grannarnas grannar.
Allt gick som smort för alla folk i hela världen hade blivit civiliserade – eller uppfostrats i rättvisans namn. Alla var redo att följa de auktoriserade tankeväktare som rätteligen lät sina yttranden falla som saliggörande regn ovanpå de stackars människor som fortfarande bara försökte göra rätt för sig, utan att någonsin verkligen lyckas.
För de rättfärdiga ledarna var kloka nog att slumpa sina rättvisa sanningar just då folket hade börjat lära dem och leva enligt dem. Just då skulle det skapas en lämplig katastrof som skulle sätta i gungning allt människorna just hade vant sig vid. För det ändamålet användes stora naturkatastrofer, politiska eller finansiella kriser samt sjukdomar och krig.
Då kunde människorna igen styras vidare, vallas mot de drömmar deras rättfärdiga ledare kände sig berättigade att drömma för sina undersåtar. För de hade all rätt bakom sig, även hela rättsväsendet på sin sida. Vad det var bra att ha rätt!
Alla dessa rättvisa män och kvinnor jobbade ihärdigt för att upprätthålla sin egen makt och position inom de rättrognas pyramidformade maktstrukturer. För de visste att kampen om den rätta statusen var hård; om de släppte greppen ens för en liten stund skulle någon annan ta deras plats på denna Jacobs’ steg mot de rättfärdigas himmel.
Där högt uppe gömt bland ständiga molntäcken härskade de rättfärdigas Gud, och skickade sina bud om det Goda och det Onda ner till sina rättrogna slavar och betjänter. Att tolka rätt, att veta vad Gud egentligen ville, det var det viktigaste för alla dem som blint och godtroget trodde på sina ledares rättfärdighet.
Och vem av dem skulle inte i sin tur vilja vara högsta hönset, kungen på kullen som rättsinnigt dikterade dagens sanna ord? Bara på sin egen arbetsplats eller på denna lilla ö, eller även i hela människovärlden på denna Lilla Planet?
Det var också en annan liten man – eller kanske rent av en kvinna han med – på denna lilla ö. Han hade sett och upplevt allt detta, tappert försökt att följa de rättvisas rättfärdiga råd. Men det gick inte, hur han än försökte. Först trodde han att det berodde på honom, att det fanns något slags fel i honom, att han inte var av den rätta sorten. För det var det de rättrogna lät honom förstå.
Men efter många om och men måste han inse att det var något som inte stämde i de rättvisas läror. Det var något skumt med det hela.
När han tittade ut genom fönstret och betraktade naturens under, när han beskådade blommornas och fjärilarnas skönhet eller sitt eget barns enkla njutning av att leva och skapa, kunde han inte se rättvisa någonstans! Det fanns bara en underbar skapelse som pågick obehindrat bakom alla slöjor av dom som de rättrogna hade rest upp mellan oss och vårt liv.
Vad annat finns det än det som våra rättsinniga ledare låter oss veta? Varför skulle bara de ”rätta” människorna och tankarna accepteras? Och varför skulle vi vakta och censurera våra egna och varandras tankar för att uppehålla dagens accepterade sanning? Och hur kan någon någonsin ha fullständigt rätt, eller fel, i Universums oändlighet?
Allt finns, allting och alla tankar finns. Alla varelser har rätt att finnas. Alltet känner sig inte hotat av någon av oss, inte av något vi har någonsin gjort, tänk eller tänkt att göra. Allt är Ett, så som det alltid har varit. Detta också i alla män och kvinnor, stora och små, i all evighet. Allt är rätt, och inget är fel, för annars kunde inte någon av oss finnas här. Livet skulle ha tagit slut redan för länge sedan om inte också de rättvisa skulle haft rätt att ha fel.
Livsforskare
Klaus Rahikainen
Jomala
