Ob går emot sitt eget valprogram
”Det finns ingen positiv särbehandling, bara särbehandling”. ”Man ska inte särbehandla någon”. ”Det är förödmjukande”. Orden är lagtingsledamot Egelands, från budgetdebatten i lagtinget gällande budget 2022. Ämnet ledamoten lyfte var jämställdhet. Det här oroar mig som ägnar mina dagar åt att arbeta med en målgrupp som inte har samma förutsättningar som andra, vars rättighet att få samma förutsättningar som andra regleras i lag, helt enkelt för att det behövs. Det behövs för att vårt samhälle idag inte ger alla samma förutsättningar.
Ledamoten ger flera gånger under debatten uttryck för samma sak. Ingen ska särbehandlas. Särbehandling är aldrig bra. Vi har redan lika förutsättningar. Samtidigt menar ledamoten att särbehandling som gynnar honom själv, eller Åland som landskap, den kvoterade riksdagsplats som Åland har för att säkra Ålands röst i riksdagen är okej. Under dagen besökte jag lagtinget och fick möjlighet att diskutera detta med ledamoten direkt. Jag påtalade min oro inför det kommande lagstiftningsarbete som också nämns i budget 2022, som handlar om att reformera lagsstiftningen gällande handikappservice och specialomsorg och huruvida ledamoten ställer sig negativ till de lagar som finns till för att vi gemensamt bestämt att det behövs positiv särbehandling för att ge dessa grupper chansen till samma förutsättningar som andra. Ledamot Egeland menade att det inte är jämförbart. Jag tolkade honom som så att han stöder den särbehandlingen.
Slutsatsen blir att även Egeland anser att särbehandling ibland kan vara bra. Det är bara gruppen som särbehandlas det handlar om. I det här fallet en grupp som inte ska särbehandlas, alltså kvinnor. Det är olyckligt att Egeland och Obunden samling, som genom sina facebookstatusar tydligt ger stöd för det Egeland uttalar, ser jämställdhet som något som skulle gynna bara kvinnor. Att ledamoten själv inte upplevt ojämställdhet betyder inte att den inte finns, det betyder bara att han själv är privilegierad. Det finns både män, kvinnor och ickebinära som skulle gynnas av ett jämställt samhälle. I europeiska jämförelser är Finland det land där det förekommer näst mest våld mot kvinnor (FRA). Under 2018 var 76,5 procent av de vuxna offren för familjevåld och våld i nära relationer kvinnor (Statistikcentralen), men dubbelt så många män som kvinnor tar suicid. Män löper större risk att utsättas för våldsbrott på offentliga platser, än kvinnor. Transpersoner och ickebinära är en riskgrupp i samtliga ovanstående sammanhang. Men jämställdhetsarbetet handlar även om att kvinnor och mär får olika tillgång till sjukvård, olika förutsättningar för vidarestudier osv. Inte alltid till männens fördel, inte alltid till kvinnors, men ojämlikt likväl. Den meritokrati Egeland och Ob säger sig stå för, är en bra målsättning, men vi är verkligen inte där idag.
Vi kan konstatera att partiet härmed går emot sitt eget valprogram där man menar att den offentliga sektorn ska gå i täten för jämställdhetsarbetet, och det gemensamma regeringsprogrammet som avser att ”utifrån strategin ta fram en årlig handlingsplan med konkreta åtgärder enligt Agenda för jämställdhet”. Det står partiet fritt och det är bra att man tydligt talar om var man står. Men jag skulle önska att Dunning-Kruegereffekten inte var så tydlig i detta fall. För det är klart att ju mindre man begriper, desto lättare är det att hitta svartvita, enkla lösningar, eller till och med blunda för problem som inte drabbar en själv.
CITA NYLUND
