Nytt försök att stänga skärgården
Så har ännu ett förslag lagts om att kraftigt försämra skärgårdens förutsättningar för framtidstro, nämligen förslaget om drastiska nedskärningar i skärgårdstrafiken.
För att förstå detta, måste vi blicka tillbaka i historien.
I mitten av 2000-talet hade Åland en regering bestående av centern, moderaterna och socialdemokraterna. En av denna regerings huvuduppgifter var att ”förbättra” havsmiljön, och då via skärgårdens under den tiden viktigaste näring, fiskodlingen.
Orimliga krav ställdes på fiskodlingen med påföljd att förutsättningarna för en livskraftig fiskodling i ett slag raserades. Resultatet blev att små familjeodlingar fick avsluta sin verksamhet.
Här var det då framförallt M – kraftigt understödda av S – som visade vägen.
År 2007 tillträdde en ny regering med liberalerna i majoritet, och centern som andra parti.
Här försökte Lib på ett tacknämligt sätt återskapa förutsättningarna för ett liv i skärgården, men tyvärr för sent : en stor del av skärgårdsbefolkningen hade redan då förlorat tron på en framtid med bland annat utflyttning som följd.
Den nuvarande regeringen – med uppenbarligen C som tongivande parti – har nu med full kraft slagit in den sista spiken i skärgårdens kista. Ifall denna spik – nedskuren trafik – förblir outdragen är det definitivt slut på förutsättningarna för ett liv i skärgården.
Här hjälper det inte då att prata om kortrutt som alternativ till nuvarande trafiksystem : jämför fiskodlingsexemplet där man först slår undan alla ben för att sedan försöka återupprätta förutsättningarna.
Finansminister Roger Nordlunds uttalande om att man först bör se hur befolkningsutvecklingen i skärgården ter sig innan kortrutt byggs ut, visar ju bara på att man inte förstår orsak och verkan, eller kanske ännu värre, att man verkligen beslutat stänga skärgården för gott.
Att sedan från regeringshåll prata om att återinförd ambulerande tandvård skall rädda skärgården, är ju lite som att bli spottad i ansiktet då grundförutsättningarna för ens existens raseras totalt.
Här är S också ett bra exempel på avsaknaden av helhetssyn, och S har dessutom alltmera fått något slag av trojan-karaktär över sig, dvs det yttre förefaller tryggt, men innehållet kan vara synnerligen skadligt.
För att stoppa ovan beskrivna scenario, behöver regeringspartier och regering göra följande.
1.Byt ut trafikministern
Motivering: Tyvärr har Veronica Thörnroos alltför ofta framställts i tidningarnas kommentarsfält som en minister som i många fall fattat beslut utgående från sin egen horisont. Jag kan inte uttala mig om detta stämmer, men alla kommentarer pekar ju på ett kraftigt misstroende gentemot henne.
Som jämförelse kan nämnas att Viveka Eriksson och Mats Perämaa – tidigare lantråd respektive finansminister och båda med stark skärgårdskoppling – aldrig på något sätt favoriserade skärgården på bekostnad av hela Ålands väl och ve.
2. Entlediga den s.k. rederichefen
Motivering: Kaj Jansson ger på basen av uttalanden i media ett odiplomatiskt och diktatoriskt intryck. Att förhandla med de ibland till synes omedgörliga sjöfacken kräver diplomatisk förmåga av högsta rang, vilket Jansson enligt mitt tycke inte besitter.
Här kan med fördel en skicklig trafikminister sköta detta jobb, så någon ”rederichef” behövs inte (innan det verkligen finns ett rederi).
3. Sök samförstånd i besparingssyfte
För att uppnå en rättvis besparing i skärgårdstrafiken utan att hela infrastrukturen slås sönder, ska regeringen i samförstånd med berörda kommuner och sjöfack komma överens om behövliga besparingar.
Detta innebär i praktiken att utgångspunkten bör vara att inga linjer i detta skede dras in som helhet (alla är lika viktiga i ett större sammanhang), men däremot kan turlistor justeras för att motsvara det verkliga behovet av transporter. Samtidigt skall arbetet med kortrutt fortsätta.
Så bästa regeringspartier och regering : ovan finns konkreta förslag för hur skärgårdstrafiken kan hanteras. Det är bara att börja verkställa förslagen!
Torbjörn Engman
