Nya intressanta doktriner?
I tidningen Ålands ledare av den 8 juni hänvisas till John O’Sullivan, karaktäriserad som brittisk journalist och konservativ debattör. En fryntlig äldre brittisk gentleman med något bedagade idéer alltså?
Nej, O’Sullivans meritlista rymmer mycket mer än så. Börjar nog så oskyldigt som rådgivare till Thatcher i slutet av 1980-talet och därmed alltså ingen tidig brexit-fantast.
Det paranoida i den nya högern uttrycks förträffligt med maximen om att ”alla organisationer som inte är uttryckligt höger med tiden blir vänster”.
En ”insikt” som knappast skapar någon Heureka-upplevelse men onekligen en belägenhet att beklaga då det inte bara är vänstern som skall bekämpas utan också de egna hjärnspökena; den alternativa teorin att tingens ordning i sig har en inbyggd vänstertendens förefaller lite långsökt.
Om den rådande ordningen hotas av regleringar beträffande plastkassar, kemikalier eller beskattningen av drivmedel så finns det knappt något land inom OECD, från México till Sydkorea, som kan betecknas som stabilt; frånvaron av bränsleskatter kännetecknar däremot länder som Saudiarabien och Gulf-staterna men detta får inte O’Sullivan att förlika sig med dem då islam också är en av den rådande ordningens många fiender. Kanske mer plausibelt än att misstänkliggöra de opolitiska organisationerna får väl erkännas.
Med tiden har O’Sullivans syn på EU och även den västerländska demokratin avvecklats. Detta antyds i hans eget språkrör, National Review, där O’Sullivan ger sin bild av UK:s nuvarande brexitprocess: ” … att med bedrägliga metoder underordna United Kingdom i ett växande imperiums överhöghet”. Imperiet är förstås EU. (Vår lokala tidnings hälsning inför EU-valet?)
Och alla väljer vi ju våra vänner. Hungary Today kluckar belåtet i februari i år om när statsekreterare Balazs Orban förlänar O’Sullivan Ungerns Order of Merit och Orban påpekar hur mycket han lärde sig av O’Sullivan. Som bekant genomförde premiärminister Viktor Orban (släktskap? Ingen uppgift) och hans Fidesz-parti nyligen en valkampanj där den judiske finansmannen Soros fick personifiera den västerländska liberala dekadansen; oklart om O’Sullivans lärdomar användes men O’Sullivan fann tydligen inget att invända. Det öppna degraderandet av just denna etnicitet blir i Europa speciellt delikat.
Cirkeln sluten: i Orbans Ungern nöjer sig inte staten med att reglera futiliteter som plastkassar och bensin utan partiet/staten vill också gärna behärska media, civilorganisationer och vadhelst Orban finner liberalt. Detta är O’Sullivan av i dag.
Detta måste ju inte nödvändigtvis ha något samband med tidningens ideologiska omorientering att skaffa. Sammanträffandet kan dock få åtminstone en naiv läsare kan hysa vissa misstankar.
PETER ANDERSSON
