Nya avbytarförslaget diskriminerar dikoproducenter
Äntligen! Det totalhavererade avbytarsystemet för lantbrukets djurhållare skall göras om. Nu ska det bli mycket bättre för alla parter – sägs det.
Frågan är om man inte är litet väl sent ute – de djurbönder som jag känner säger att det är synnerligen glest med tillgängliga avbytare. Jag vet bönder som försökt få avbytare under lång tid utan att lyckas. För dem har det varit att bita ihop och kämpa på hur trött och sliten man än känt sig.
Nu har man alltså insett att systemet som med våld drevs igenom i lagtinget 2014 inte fungerar. Visst frestar det att säga ”vad var det vi sa”. För alla producenter och även de landskapsanställda avbytarna, var det klart som korvspad att det nya avbytarsystemet var det samma som avveckling. Därför protesterade vi också – högljutt.
Nu konstaterar regeringen i sitt nya lagförslag att ”tillgången på avbytare, trygghetsfrågan och rättviseaspekter” måste ändras. Jo men visst! Man konstaterar också att stödbeloppens storlek inte följt med i prissättningen för avbytartjänster. I sin utvärdering av det privatiserade avbytarsystemet har regeringen nu i princip kommit fram till samma slutsatser som producenterna drog, redan innan det klubbades.
Det finns mycket som kunde kommenteras men jag skall, åtminstone för närvarande, ta upp en sak som särskilt stack mig i ögonen när jag läste nyhetsartikeln i Nya Åland i onsdags.
Det handlar om djurenhetsnivåerna, beräkningsgrunderna för djurenhetsvärdet och arbetstidens längd, vilka hela tiden upplevts som mycket orättvist. Man skall till exempel göra det ”mera rättvist genom att införa separata nivåer för djurenheter som berättigar till ledighet och vikariehjälp”. Vad det betyder i praktiken förstår jag faktiskt inte.
Det jag kan konstatera, åter igen, är att djurbönder med dikobesättningar inte nämns när man talar om att förändringarna skall gynna både lantbrukarna och de privata avbytarna. Fårproduktionen nämns förresten inte heller i artikeln.
Gårdar med mjölkproduktion (också getmjölk!), stallade tjurar i köttproduktion, äggproduktion och smågrisproduktion föreslås få 280 € per dag i stöd, medan övriga med stödberättigade produktionsdjur får 140 €. Man fortsätter alltså att diskriminera en växande grupp producenter!
Hur många äggproducenter finns det i landskapet idag – tre, fyra kanske? Smågrisproducenter – två, tre, fyra… Och mjölkproducenterna blir färre och färre.
Däremot ökar antalet dikoproducenter eftersom flera av dem som slutar med mjölkkor övergår till diko- och köttproduktion. Att stallade tjurar i köttproduktion skulle vara mer arbetskrävande och högre värderade i djurenheter än stallade dikor med kalvar övergår mitt enkla förstånd. När det gäller dikor är den intensiva kalvningsperioden flera månader under vårvinter och vår mycket arbetskrävande. Likaså lamningsperioden på fårgårdarna.
Min mångåriga erfarenhet av arbete med kor, ungdjur och kalvar har lärt mig att det krävs ständig och ansvarsfull tillsyn under kalvningsperioden, men också under betessäsongen. Därför anser jag att man bör ompröva förslaget beträffande djurenhetsvärde, tids- och stödnivå gällande dikor med kalv.
Förresten, vad gäller i det nya avbytarsystemet för en gård med dikoproduktion som samtidigt föder upp de egna tjurkalvarna till köttproduktion? Räknas de som ”stallade tjurar i köttproduktion” när de är födda på gården eller skall de vara inköpta från en annan gård?
Eftersom jag enbart läst Nyans förtjänstfulla artikel men inte tagit del av det egentliga förslaget till ny avbytarlag, kan jag tänka mig att det finns fler detaljer som kan väcka frågor. Hur som helst är vi nog många som förväntar oss en lag som är rättvis ur alla synpunkter, som ger alla djurhållare möjlighet till avbytarservice till rimligt pris och som tryggar tillgången på hjälp när den som mest behövs.
Maj-Len Lindholm
