Ny logik behövs
Debatten om Finlandskabelns finansiering ter sig alltmer obegriplig, sett ur ett logiskt perspektiv och då talar jag inte om politisk logik. Om vi skall ha en Finlandskabel är det självklart att kostnaderna för denna kommer att drabba ålänningarna och deras företag. Sedan har det ingen betydelse om kostnaden kommer på elräkningen eller skattsedeln, annat än ur fördelningspolitisk synvinkel.
Sätts kostnaden på skattsedeln innebär det antagligen att delar av allmänheten måste stå för en del av företagens ökade energikostnader. Talet om att kostnaderna skall kompenseras via kostnadsminskningar i den övriga administrationen är rent självbedrägeri. Om det finns besparingar att göra där bör de verkställas oberoende av kabelinvesteringen. Endast eventuella transiteringsintäkter hjälper upp kalkylen för ålänningarna.
Låt mig ta ett drastiskt exempel: Antag att jag meddelar att jag på Åland kommer att starta en datalagringshall som ensam behöver dubbelt så mycket el som hela Åland idag konsumerar. Enligt den logik och lagstiftning som idag styr det åländska handlandet bör landskapet genast ändra sin reservkraftsinvestering till en tre gånger så stor kabel, det vill säga en kabel som kostar kanske 300 Meuro. Alla förstår att detta inte är möjligt för samhället. Och egentligen är situationen med våra befintliga företag likartad. Det betyder att det finns anledning att ompröva dagens sätt att se på reservkraftsfrågan. Det enda rimliga är att storkonsumenterna själva står för reservkraften till den del deras behov överstiga en viss konsumtionsnivå.
Investeringar i reservdieselkraftverk har redan gjorts på Åland. Jag har själv varit med om en sådan investering för ett av Ålands största företag. Utan att veta prisbilden idag, tror jag att man kan få väldigt många sådana aggregat för 40-50 Meuro. Med ett investeringsbidrag på säg 40 procent (mot EU motiverat med samhällsbehovet) skulle landskapets kostnad stiga till högst 20 Meuro. Dessutom skulle Ringsböleanläggningen fortsättningsvis komma till användning i ett sådant upplägg, en indirekt ”besparing” på 15 Meuro.
Det är sannolikt att vindkraftssatsningarna i Eckerö kommer till stånd oberoende av Finlandskabeln. Därmed täcks Ålands elbehov av vindkraft plus befintlig reservkraft vid ett avbrott på Sverigekabeln. Storanvändarna kunde då välja vilket som är mera lönsamt för dem, att deras anläggning går på halvfart/står stilla några vindfria dagar vart femte-tionde år (oftare är det knappast långvariga störningar på Sverigekabeln) eller en investering i ett eget reservkraftverk.
Vindkraftsparken i Sottunga skulle läggas på is tillsvidare. Det verkar ju ändå vara svårt att komma överens med Helsingfors om inmatningstarifferna. Man kan dock hoppas att Finland på sikt blir så intresserat av att det byggs en riktigt stor vindkraftspark (säg hundratals i stället för de planerade trettio-fyrtio verken) i Ålands sydöstra skärgård att man till och med erbjuder sig att stå för kabelkostnaden bara det hela blir av. Då har devisen förvandlats från ”reservkabel som ger möjlighet till vindkraftsexport” till ”vindkraftsexport som ger reservkraft”. Och då har landskapets kostnad för reservkraften blivit rörlig, nämligen reducerad till transiteringsavgifterna.
Det är inte för sent att tänka till ännu en gång innan man går åstad och gör landskapets största investering någonsin. Annars är ju dagens massmediala intresse och debatt i frågan närmast meningslös.
18.08.2012 /
Folke Husell
