Nu krävs förändringar för att klara framtiden
Sverige har en befolkningsökning på ca 100 000 personer/år och beräknas 2060 ha 13 miljoner invånare, vid årsskiftet passerdes 10 miljoner strecket. Urbaniseringen är precis som globalt påtaglig, och svenska storstäderna kommer att ha en befolkningstillväxt på ca 40 %, medan landsbygden minskar med 10 %. Givetvis är invandringen en stor delfaktor i befolkningsökningen, men även födelseöverskott och en stor andel återflyttare skapar den positiva tillväxten.
Finlands befolkningsutveckling är minst sagt stagnerande och antal födslar lägre än någonsin och ”the brain drain” (kompetensflykten) till speciellt Sverige betydande. Försörjningskvoten skenar och landet skulle må bra av en inflyttningsinjektion.
Vi får hoppas att ljusningen i ekonomin förstärks och att trendbrott inom inflyttningsnettot äger rum.
Försörjningskvoten är ett mått som anger hur många personer i så kallad icke arbetsför ålder det går på varje person i arbetsför ålder. Försörjningskvot 0,70 som Åland beräknas ha 2030, innebär att 100 personer i åldern 19–65 år, förutom sig själva, ska ”försörja” ytterligare 70 personer som är yngre eller äldre.
Ålands befolkning ökar, men relativt långsamt, speciellt med tanke på vår låga arbetslöshet. Vi är just nu inne i en snabbt åldrande befolkningsstruktur som accelererar. För att hantera utmaningarna med stigande försörjningskvot måste vi dels jobba längre, i Sverige har man flyttat fram den framtida övre åldersgränsen från 65 till 68 i försörjningsberäkningarna, men även skapa ett samhälle som är attraktivt att flytta till och gärna skaffa familj i.
För att uppnå detta krävs dels att vi ska orka arbeta länge, och här kommer betydelsen av den livslånga friskvården in. Vi måste också se till att Åland är attraktivt att flytta till från våra närregioner, men även från hela världen, för vi behöver bli många fler och vi behöver både händer och hjärnor som kan tänka nytt och med kompetenser som våra företag skriker efter. Det är bara så vi garanterar en fortsatt god välfärd.
Vadå tänker någon? Vi har alltid klarat oss, ålänningar är duktiga på att reda upp saker o ting. Det är vi, men frågan om inte utmaningen med att vi i rask takt blir allt färre som ska försörja allt fler i kombination med investeringar i 100 miljoners klassen som en direkt följd, är den största vi stått inför? Det är lätt att titta i nuet och slå sig till ro, men det kan och får vi inte göra.
Ska vi även i framtiden ha en hög nivå på omsorg, skola och infrastruktur måste vi skapa strukturer där vi nyttjar skatteintäkterna rationellt o effektivt. Att göra så kan ingalunda betyda att vi har kvar en överadministration och 16 kommuner. Genom att sudda ut hämmande och fördyrande kommungränser når vi många positiva fördelar.
Vi ökar Ålands konkurrenskraft när det gäller export, inflyttning o rekrytering, vi ökar ålänningarnas valfrihet, vi blir fler inom en kommun som kan dela på kostnader, vi kan förhoppningsvis hålla ett lägre skatte- och avgiftstryck, vi minskar byråkratin och istället för att samarbeta via 150 olika kommunala samarbetsavtal som idag finns mellan våra kommuner gör vi det på riktigt istället.
Listan kan göras lång och vi ska heller inte glömma bort att vi samtidigt skapar ett mycket mer mångfacetterat utbud att välja från i kommunalvalen. En förbättring av närdemokratin som vissa av dagens kommunalpolitiker oroar sig för, då de riskerar en försvagning av den egna maktpositionen.
Carpe diem i all ära, men nu krävs förändringar för att klara av framtiden. Att bara titta i nuet och säga att allt är pefekt, är inte gångbart. Det är ansvarslöst.
John Holmberg
Lagtingsledamot (Lib)
