Närvårdarna förtjänar vår uppskattning
I förra veckan tog Nya Åland upp närvårdarnas situation. Lena Åkermark klädde det bra i ord. Närvårdarna har en tuff situation och de utnyttjas hänsynslöst av bland annat KST. Jag har sedan 5–6 år drabbats av en neurologisk sjukdom som gör att jag inte kan gå (eller ännu mindre springa) och har svårt att tala. Självklart är det en ny situation, och svår, för mig och min familj. Samtidigt är jag ”lycklig” över att problemen drabbade mig/oss så sent i livet
Jag tänker på dem som hela livet eller en stor del av livet är beroende av närståendevård! De närstående drabbas hårt.
I mitt fall jobbar min hustru, närståendevårdare Eva drygt 450 timmar per månad med närståendevård förutom sitt ordinarie jobb.
Om inte annat behöver hon det för dra ihop till en dräglig pension.
Det är vrångt när kommunerna och landskapet vill skära i KST:s budget bland annat verkar det drabba avlastningen för närståendevård och slå hårt mot de som redan ligger.
Samtidigt som landskapet med berått mod pumpar ut långt över 50 miljoner euro på skärgårdstrafiken eller kastar iväg x miljoner euro på en utredning om en tunnel till Föglö eller för att slippa köpa en hybridfärja som redan är beställd.
Snacka om att kasta pengar i sjön. Det är uppenbart att nuvarande landskapsregering satsar på hårda saker istället för mjuka värden, människor.
Det är ju så enkelt att ge sig på försvarslösa, KST-medel, men det är nära på korkat att skära kostnader för barn som kan behöva extra stöd när de växer upp. Alla gånger är det billigare att stöda ungdomar när de är unga jämfört med de kostnader som kan uppstå senare i livet.
Men alla som behöver stöd från KST är ju försvarslösa, ingen kämpar för de medel som stjäls. Det är lätt att skära.
Sparka gärna på den som ligger, det verkar vara devisen. Ett exempel, vid årsskiftet ålades närståendevårdarna att den 1 (exakt) varje månad lämna in en rapport över hur många timmar närståendevård som presterades föregående månad. Till vilken nytta? Som om inte närståendevårdarna har fullt upp ändå.
Nåja i vårt fall blir det ca 450 timmar extra jobb per månad. Det är underbetalt i överkant (!). Det vore långt dyrare om närståendevård upphörde och motsvarande måste köpas från institution. Den som tjänar på det är kommuner och landskapet.
Är det jag som skall polisanmäla mig själv eller skall jag polisanmäla KSTs styrelse för utnyttjande av närståendevårdare?
Det är guld värt för ”klienten” med närståendevård. Visserligen är nära nog all personal vänligt omvårdnade på de flesta institutioner men de kan inte konkurrera med den omvårdnad eller kärlek som en hustru, ett barn eller en förälder kan ge.
Därför, låt våra närvårdare vara i fred. De sliter hårt för min och andra drabbades skull. Visa dem samhällets uppskattning istället för att jävlas med dem.
JAN ERIK SUNDBERG
