Närståendevårdarnas behov av avlastning måste prioriteras
För många närståendevårdare är behovet av avlastning akut, men ingen lösning i sikte. Här gäller det främst sådana som vårdar någon som saknar sjukdomsinsikt, och som inte anser sig varken vara sjuk, eller i behov av vård. De vägrar oftast att vistas på ett vårdhem några dagar, så vårdaren får litet välbehövlig vila. Sedan har vi alla dem som vårdar barn och unga, för dem finns ingen lösning över huvud taget. Vi är många som nu väntar att KST skall ordna ett korttidsboende för de yngre, som inte kan vistas på äldreboenden då närståendevårdaren får sin lagstadgade avlastning.
När det gäller äldre som är intagna på ett boende, skulle det vara bra om frivilliga skulle besöka äldre personer, kanske för en promenad, kanske för en liten pratstund i all enkelhet. Saker som personalen inte hinner med, men som har stor betydelse för livskvalitén för en äldre person. Kanske man inom Röda korset eller Folkhälsan kunde engagera sig i frågan? Vi har ju nu Äldreråd i alla åländska kommuner, kanske de skulle kunna engagera sig i detta?
För dem som ännu bor hemma med närståendevård, skulle det kunna finnas en avlastning som skulle motsvara det behov som finns. Det vill säga en plats där olika individuella aktiviteter ordnas för klienten. Helst med övernattningsmöjligheter, så att närståendevårdaren skulle kunna få några dagars sammanhängande ledighet. På de kommunala enheterna för äldreomsorg finns inte i dag personella resurser för individanpassade aktiviteter, därför skulle det vara dags att börja diskutera en ny form av behovsanpassad vård.
För de unga borde man åtminstone ordna sommarläger, med tillräckligt med personal, så att föräldrarna kan känna trygghet i att lämna barnet där. Samtidigt som en liknande enhet (med dygnet runt-vård) behöver upprättas för unga personer, som för de äldre. Med den skillnaden att de unga har ett annat behov av aktiviteter än vad äldre har.
Jag har för mig att det i landskapsregeringens program finns skrivningar om detta, om inte, så behöver man nog skrida till verket för att åtgärda behovet av individanpassad korttidsvård.
RUNA LISA JANSSON
