DELA

Narkotika är Ålands kanske största sociala problem

Narkotikapolitiken i Finland är från 1990-talet.

Huvudinriktningen är att straffa användare av narkotika. Före riksdagsvalet arrangerades ett seminarium i Helsingfors, som jag streamade till Mariehamn. Där framkom att då gällande narkotikapolitik infördes, så fanns två huvudlinjer; fokus på bestraffning, nolltolerans och fokus på behandling, den så kallade humanistiska linjen. Frågan var väldigt polariserad och omröstningen i utskottet avgjordes med lottning. Senare blev Portugal det första landet, som gick in på en ny väg i narkotikapolitiken, men Finland kunde ha varit först.

Resultaten av den finska politiken blev att narkotikarelaterade dödsfall har tredubblats sedan millenieskiftet (THL). Det gör två dödsfall per år på Åland, vilket är i linje med polisens informella statistik. Även färska analyser från avloppsvatten visar att Åland ligger i topp.

Narkotikan är kanske Ålands största sociala problem.

Portugal var det land, som först förnyade sin narkotikapolitik i Europa. Det kallas den portugisiska modellen, men länge bara det portugisiska experimentet. 2000 låg de i topp när det gällde dödstalen. Det var inte bara de traditionella riskgrupperna utan narkotikan fanns överallt. Jag ser tyvärr likheter med dagens Åland. I Portugals narkotikapolitik nämns ofta först är att man avkriminaliserade innehav av narkotika för eget bruk.

Men det är bara en del, och kanske inte ens en nödvändig. Själva talar de om fem delar. Den första är den preventiva delen. Där lade man om verksamheten från att ha varit rikstäckande till att fokusera på riskgrupperna, vilket gjorde att medel-portugisen trodde att man helt lagt ner den preventiva sidan.

Det andra var ett nytt forum för att döma eller ge sanktioner åt narkotikaanvändarna. Jag kallar det ”social domstol”. I Norge har det fått namnet ”Avrådningsnämnd” med en jurist, en sociolog och en psykolog. De har ett batteri med åtgärdsmöjligheter med böter som ett alternativ.

För det tredje så utvecklades behandlingsmöjligheterna och man såg till att alla kunde eller ibland måste inleda behandling omedelbart vid problematisk användning. Alltså samma dag.

För det fjärde så satsade man på olika metoder för att återintegrera problemanvändare till ett normalt liv. Men som sagt man avkriminaliserade innehavet för eget bruk. Från att polisresurserna till 80 procent fokuserades på att hitta användarna så gick 80 procent till att hitta säljarna.

Men de införde även många humana och kontroversiella åtgärder, exempelvis byte av sprutor. Detta ledde till att de nya HIV-fallen bland narkotikaanvändare minskade med 95 procent.

Många var emot förslaget och sade att en generation portugiser skulle gå förlorade. Det var ett experiment, men nu finns det ingen debatt om att återgå till den gamla politiken.

Vissa säger att det enda sättet att ta fast försäljarna. På seminariet fanns en polis från England och som arbetet ”under cover” i många år. En gång hade han kartlagt nästan 100 försäljare i en stor stad. Polisen gjorde ett tillslag i hela staden. Personerna de grep fick senare totalt fängelsestraff på nästan 1000 år och alla trodde alla att staden var tömd på narkotika. Det tog två timmar innan han fick ett sms från en ny liga, som kommit från en annan stad. Så länge höll man staden ”tom på narkotika”.

På Åland har vi vårt insulära läge, som möjliggör en kontroll på ett annat sätt med narkotikahundar och annat. Vi skall ta denna fördel, men vi kan inte luta oss tillbaka och förvänta oss att detta skall rädda oss. Allt fler länder har influerats av den portugisiska modellen; Spanien, och senast Estland och Norge. Norden och Baltikum ligger tyvärr i toppen när det gäller narkotikarelaterade dödstal.

På seminariet betonade portugisen att alla länder ska skapa sin egen narkotikapolitik. Man ska inspireras men inte kopiera.

Även i Sverige höjs röster för en ny narkotikapolitik, och då kan det även vara dags på Åland att se vilka lärdomar vi kan dra av förändringarna ute i världen.

Denna åtgärdsmotion visar hur Åländsk Demokrati ser på denna fråga. Vi måste helt göra något nu!

Kärnan i motionen är: ”… att omgående tillsätta en kommission för att göra en översyn av narkotikapolitiken och komma med ett förslag till en revidering av denna …”Vi har inte hela behörigheten, men vi även möjligheter att lägga fram förslag till riksdagen. Med ett litet parlament och en aktiv minister kunde vi bli först i Finland. Låt oss ta den möjligheten.

Hur ska då kommitten se ut? I Portugal hade man en politiker; ordföranden. Alla andra var experter från olika områden. Vi politiker har kanske inte så mycket erfarenhet av narkotika, eller? Hur många i lagtinget ser skillnad på en bit cannabis och en bit från ett gammalt bälte?

Det finns i dagens läge många länders erfarenhet att luta sig tillbaka på. Vad har förbättrats? Vilka var problemen? Vilka är de kulturella skillnaderna? Detta får diskuteras vidare i utskottet. Det förtjänar alla de, som har en problematisk användning av narkotika och det förtjänar även alla anhöriga till dessa personer.

Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati