Näringsrätten förtjänar inte sitt dåliga rykte
Debatten om näringsrätten har blossat upp igen!
Ett storföretag ryar till och hotar med, att om inte näringsrätten ändras så att deras styrelse kan bestå till hälften av personer utifrån Åland, kan de komma att överväga att flytta sin verksamhet till Finland. De hänvisar till behov av särskild kompetens som behövs inom styrelsen för bolagets utveckling.
Behöver lagen om näringsrätt ändras för att möjliggöra det?
Som tidigare ansvarig minister för de konstitutionella ärendena vid landskapsregeringen svarar jag nej på den frågan. Jag vet att andra svarar ja. De hänvisar till likvärdig och transparent hantering. Den linjen har funnits länge och kan sammanfattas som en socialliberal linje.
För egen del ser jag på frågan ur ett lagbundet perspektiv. För det första är näringsrätten ett språkskydd inte ett konkurrensskydd. Vi har en grundlag, självstyrelselagen, som reglerar grunderna för näringsrätten. På nästa nivå har vi Landskapslagen om rätt till att utöva näring som förtydligar lagens syfte.
”Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av [landskapsstyrelsen], då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring.”
Det finns ett beslut på regeringsnivå om principer för näringsrätt (beslut nr 67 (23.12.1999)) som används i dag och som nämner till exempel att två tredjedelar av styrelsemedlemmarna ska inneha hembygdsrätt. Principerna ger även de möjlighet till undantag. Principbeslutet har däremot ingen rättsverkan eftersom grunderna inte finns i lag.
Men det här behöver vi inte haka upp oss på.
Nugällande lagstiftning ger redan landskapsregeringen rätt att med stöd i lag då skäl föreligger och i varje enskilt fall, bevilja rätt att utöva näring.
Lagtinget kan inte ensidigt ändra på självstyrelsens grunder däremot kan landskapsregeringen tillämpa landskapslagarna på ett för hela Åland progressivt och medvetet sätt.
Det viktigaste är att språkbalansen inte ändras i självstyrelselagens mening. Vårt svenska språk är det bärande i lagens anda och mening.
Vi har förmånen att leva i ett för hela Åland framgångsrikt samhälle. Oavsett vart de politiska och ekonomiska vindarna dragit i omvärlden har regelverket för den åländska självstyrelsen i längden gynnat oss. Jag hoppas att företag och näringsliv, i likhet med mig vill fortsätta bygga och utveckla vårt åländska samhälle utifrån gällande regelverk. Att som nu diskutera hur vi ska rasera dess grundfundament är riskabelt. Som i alla andra åländska intressen är det ingen annan än vi själva som kommer till självstyrelsens försvar.
Vi har ett gemensamt ansvar att hålla Åland svenskt och att värna om självstyrelsen och de möjligheter den ger samt att skapa en framtid tillsammans.
GUN-MARI LINDHOLM
