DELA

Näringspolitiken splittrar landskapets bönder

Det är skillnad på bönder och bönder. Vissa tycks politiskt sett vara betydligt mera värda än andra.
Dagens åländska näringspolitik uppmuntrar sorgligt nog till splittring och missnöje. Man utmanar den för jordbruksnäringen så nödvändiga enigheten genom att särskilt och i alla sammanhang, endast framhålla en näringsgren (mjölkproduktionen) som den enda värd att framtidssatsa på, i stället för att rättvist se till helheten.
Det är tungt att vara vanlig bonde på Åland i dag och missnöjet pyr. Sorgligt är det att ytterst få politiker på landskapsnivå vet och förstår hur verkligheten ser ut och det är ännu sorgligare att man driver en politik som segregerar olika grenar av samma bransch.

Näringsminister Fredrik Karlström är definitivt inte ”vår man”, vi är många som anser att han, om han får hållas, kommer att rusta ned den livskraft som finns kvar inom det åländska jordbruket. Sossarna med flera gjorde en bra början på det arbetet under förra valperioden.
Jag hör protesterna – näringsministern har ju en storvulen vision – tusen flera mjölkkor på Åland, så positivt!

I praktiken betyder det högst troligt ett fåtal stora mjölkfarmer (fem, sex i bästa fall). Ett förverkligande kan innebära förödande konsekvenser för de små och medelstora bönder, som inget högre önskar än att ha möjlighet att leva på sina produktionsdjur och familjejordbruk.
Konkurrensen om odlingsmark är redan betydande och det behövs stora odlingsarealer för att föda tusen mjölkkor och lika många kalvar per år. Likaså behövs minst lika stora arealer för att sprida ut skiten (svämgödseln) på. Det är synnerligen grundläggande behov som måste fungera.

Nedrustningen av avbytarservicen är också ett bra sätt att ta död på traditionella familjejordbruk med endast en eller två personer som jobbar i ladugården. Det är inte alla som har en äldre generation eller andra närstående, som ställer upp och byter av vid behov. Det är en ohållbar situation i längden. Bonden själv blir aldrig ledig och han får absolut inte bli akut sjuk.
Privat avbytarservice då? Jomenvisst, man ska ha råd också. Den som satsat på sin gård har också skuldsatt sig. Räntor och amorteringar kommer regelbundet, alla produktionskostnader stiger kontinuerligt, en gammal maskinpark medför ofta oväntade kostnader, medan inkomsterna aldrig är i proportion till utgifterna.

Jag har sagt det förut och säger det igen, en bonde kan aldrig bestämma priset på den produkt han säljer. Han får alltid nöja sig med det handeln, slakteriet eller mejeriet väljer att betala. De skall alla ha sin vinst och få sin rörelse att fungera och konsumentpriserna får inte gärna stiga. Därför är jordbrukets stödsystem nödvändigt, allra minst på dagens nivå!
När landskapet med dåvarande näringsminister Anders Eriksson i spetsen, tog över LBU-programmet, miljö- och LFA-stöden, från riket skulle allt bli så rysligt mycket bättre för det åländska jordbruket. Det kanske det blev – under något år.
Jag tillät mig tvivla då och minns diskussionerna i vänkretsen, vi oroade oss inför framtiden och vi befarade att det inte skulle hålla. Nu vet vi.

Landskapsregeringen lägger fram ett förslag till nytt LBU-program som innebär stora försämringar för alla åländska jordbrukare . Trots att EU enligt nuvarande förslag skulle höja sin finansiering av det kommande LBU-programmet med 2 miljoner € vill landskapsregeringen sänka sin motfinansiering med 8 miljoner €! Det är orimligt.
I många sammanhang framhålls Åland som ett samhälle i särklass, särskilt gentemot riket. Nu vet vi i alla fall att det inte gäller det åländska jordbruket, vars förutsättningar och konkurrenskraft blir betydligt sämre än rikets, både när det gäller avbytarservice och stödsystem.
Det är också orimligt.

Det kanske är förmätet av en gammal bonnkärring som jag att ha visioner, men jag är ju farmor och behöver för visso visioner för att inte deppa ihop alldeles med tanke på kommande generationers möjligheter och framtid på landsbygden.
Jag vill se ett blomstrande, naturenligt och mångsidigt jordbruk, utvecklat i enlighet med de speciella förutsättningar vårt lilla fantastiska landskap erbjuder. Ingenting passar vår landsbygd bättre än familjejordbruk i lagom storlek som sköts och odlas med kärlek och omtanke om djur, natur och människor.
Det öppna landskapet, den biologiska mångfalden, den förbättrade odlingsmiljön, de rena, goda närproducerade livsmedel vi har på Åland i dag beror till mycket stor del på att alla odlare följt miljö- och LFA-stödsprogrammens regelverk och ersatts för detta. Det är pengar som gett goda resultat hittills. Därför borde landskapsregeringen öka sin motfinansiering av dessa stöd i samma grad som EU:s planerade finansieringshöjning . Inte tvärtom!

Som det ser ut i dag är min vision en utopi och en tillbakagång. Jag vet. Jag vet, för jag har varit med så länge att jag redan har upplevt bättre tider. När jag tog över hemgården 1986 såg det riktigt ljust ut och vi drömde, sonen och jag, om hur bra det skulle bli när hans tid kom.
Nu lever vi i en verklighet som knappas t är någon önskedröm. Med försämring efter försämring på kommande. Det gäller att försöka glädjas åt det lilla, att vårens flesta kalvningarna har gått bra även om några bakslag också drabbat vår ladugård, att våren äntligen kom och att en förhoppningsvis fin sommar är på intåg.
Bästa landskapsregering, tänk om!
Maj-Len Lindholm
Gölby