DELA

Näringslivets dimmiga idéer om Marstad

Ålands näringslivs vd Daniel Dahlén påpekar vad som borde vara självklart efter att landskapet sparkandes och skrikandes släpats inför EU-domstolen och tvingats inse att ITiden inte bara var ett politiskt fel utan även ett juridiskt. Här har vd:n förstås helt rätt i att påpeka att det inte är konstruktivt med godtyckliga subventioner och misslyckade investeringar. Att denna inriktning över en natt skulle kunna omdirigeras till en satsning på god infrastruktur (inklusive en fungerande bostadsmarknad) och rättvisa spelregler är dock inget man kan ta för givet.

Däremot ägnar han sig åt en märklig verklighetsbeskrivning när han beträffande de boende i Marstad hävdar: ” … de facto blir det andra skattebetalare som subventionerar dem som bor i Marstad”. Inte så, de facto är det så att Marstads invånare genom beskattningen av deras inte alltid feta inkomster får vara med och täcka det enorma hål i de offentliga finanserna som skapas för andra inkomstklasser genom de avdrag de kan göra för räntor på sina bostadslån. Denna subvention får förmånen med tillgång till förmånlig ränta för Marstad att framstå som tämligen bagatellartad.

Frågan har förstås en social aspekt som inte tycks bekymra tea-party-tänkandet inom Ålands näringsliv. Närmare 10 % av stadens befolkning bor i Marstads 600 lägenheter (31.12.2010). Om tanken är att omvandla dessa bostäder till ägolägenheter skulle vi med en viss retorisk överdrift närmast få en situation som den i Port-au-Prince, eftersom de flesta som bor i Marstads lägenheter inte skulle kunna eller vilja köpa sina lägenheter och därmed förr eller senare förlora sin bostad.
Man kan också tänka sig de konsekvenser en sådan åtgärd skulle få för bostadsmarknaden i staden med ytterligare denna mängd lägenheter till salu. Det skulle inte gynna alla fastighetsägare.

Om tanken däremot är att sälja ut dem som hyreslägenheter till högstbjudande riskerar vi ett liknande oligopol som vi redan har inom livsmedelssektorn. Oavsett vilken modell man har tänkt sig för detta riskabla sociala projekt skulle en utförsäljning på grund av det låga bokföringsvärdet på Marstads lägenheter resultera i en avsevärd vinst för bolaget och därmed följande skatt som till stor skulle gå rakt in i statskassan och tjäna till att minska underskottet i statens finanser. Bra så, men inte låter det för mig som en optimal finanspolitik för staden, men vd:n torde väl ha en strategi för att hantera det problemet.

Den politiskt/ideologiska dimensionen av frågan är vad som kan anses höra till kommunens uppgifter; man behöver inte vara nukleär forskare för att förstå att frågan om tak över huvudet hör till de grundläggande mänskliga behoven; svart på vitt formuleras det i Plan- och bygglagen som ger kommunen omfattande befogenheter i bostadsfrågor och därmed ett implicit ansvar.
För att komma från näringslivet är det mest makabra i deras utkast dock föreslaget att staden skulle ägna sig åt att bygga bostäder för försäljning; alltså bli en av aktör bland andra på fastighetsmarknaden. Om man anser att detta faller inom den kommunala kompetensen, så varför nöja sig med detta och inte ta steget fullt ut och uppmana staden att ägna sig åt börshandel? Eller är tanken att staden skall dumpa marknaden genom att sälja bostäder till underpris? Jag kan inte se något begripligt i detta förslag ur någon synpunkt, men för att inte ägna mig åt något mer elakt är det mest diplomatiskt att anta att denna fadäs beror på den mänskliga faktorn.

Numera är det tyvärr inte det offentliga som tycks ha monopol på att lansera diverse orealistiska och katastrofala idéer och med detta förslag från företrädare för näringslivet är det lika bra att söka asyl i Sydeuropa, eller med Jack Sjölunds formulering, ta en betald semester.
P.S. Marstad var en gång ett välskött bolag. Enligt pressuppgifter (minns ej när och var) har man nu lyckats planera ett projekt så att endast två tredjedelar av den utbyggda arealen skulle generera intäkter. Något samband med regimskiftet/omstruktureringen?
Peter Andersson