När socialen sviker barnen
Det är tyvärr inte enbart Mariehamns social som sviker Jan Erik Sundberg. Sveket upplever många. Har man barn med osynlig funktionshinder, med till exempel NPF-problematik är det nästan omöjligt att få hjälp från kommunen socialtjänst. Kommunernas socialarbetare borde få mera kunskap om barn och unga som har NPF problematik. Ofta ser man inte på barnet att den har problem om man bara träffar barnet en kort stund.
Åland saknar heltäckande hjälp för dessa barn och unga med NPF-problematik, ÅHS, skolor, dagis och socialen borde samarbete och jobba lösningsinriktat. I regel är det familjer som är allra kunnigaste på sina barn men ändå måste man strida om att få hjälp.
Det borde finnas möjlighet att få avlastning när man har barn med NPF-problematik, men oftast finns det inte. I klientplanen kanske det står att familjen har rätt till stödfamilj, men det finns inga stödfamiljer att få för dessa barn, så familjen blir utan hjälp. Åland skulle behöva ett resurscentra där man har både socialen, bup och skolpyskologer under samma tak. I anknytning till centret skulle ett utredningshem/ avlastninghem finnas där mycket professionell personal jobbar, både psykologer ergoterapeuter, fysioterapeuter sjukskötare och socionomer.
Syskonen i en familj där det finns barn med NPF-problematik blir lidande och får även symtom av illamående. De borde få hjälp,
Barn med NPF-problematik är olika och man kan inte jämföra två familjer med varandra- men faktum är att många föräldrar som har barn med NPF-problematik blir utmattade av den ständiga kampen, kampen att få barnet familjen att fungera, kampen mot myndigheter för att få hjälpt och bli trodd och att ständigt behöva vara spindeln i nätet.
Jag önskar att alla politiker och tjänstemän skulle göra allt för att dessa barn och familjer skulle få den hjälp de behöver.
Vi har tur. Vi har bra kontakt med BUP, med personal som tror på oss och stöttar oss, men med socialen är det annat.
När man har ett barn med NPF-problematik som stundvis skolvägrar, som är våldsam och utåtagerande, som har ångest och mår dåligt så borde det vara självklart att kommunen gör allt i sin makt för att hjälpa, men så är inte fallet och jag vet att vår familj inte är ensam.
Samhällsekonomiskt skulle man spara pengar om man satte in resurser genast om man lyssnade på familjen samt visade respekt. Mänskligt lidande skulle minska, syskon mår inte bra att leva på ett minfält och barnet som har NPF-problematik mår inte bra att inte fungera.
Många av oss som har barn med NPF-problematik gör barnskyddsanmälan till exempel med ÅHS för att få hjälp- men ni som har längre minne minns ni att ÅMHM hade granskat barnskyddsutredningarna och prickat flera kommuner för att de inte höll sej till tre månaders tidsgränsen.
Av de prickade kommunerna svarade sju ledande socialarbetare genast samma dag att inget barn hade farit illa och att de gjorde så gott de kunde och lyfte upp hur fantastiska de var.Varför sa de inte att vi behöver mera hjälp, mera resurser, vi önskar ett större enhet för dessa barn med NPF-problematik/psykisk ohälsa.
De skulle ha haft en chans att lyfta fram sin tunga arbetsbörda och lyft fram att det behövs tilläggsresurser. I stället säger de att inget barn har farit illa, vilket är lögn. Om man som förälder väljer att barnskyddsanmäla sitt barn för att få hjälp så är man rätt desperat och önskar att snabbt få adekvat hjälp.
Jag tackar dej Jan Erik Sundberg för att du modigt tog upp ditt problem som är annorlunda men ändå lika, jag väljer att vara anonym av hänsyn till mina barn.
Jag hoppas innerligen att vi får samma socialvårdslag som i Finland. Att politiker ser över situationen och verkligen funderar vad kan vi göra. Angående dessa barn med osynliga funktionshinder finns redan Sandra Rasmussens rapport från 2015 som ger många riktlinjer om vad man kan göra
Tredje sektorn, kyrkan, Folkhälsan och Röda korset, brukar ibland gå i spetsen före samhället vaknar – men i dessa frågor har nog de flesta tigit
”KÄMPANDE FÖRÄLDER”
