När skall man ta ansvar för sitt eget liv?
I dessa pandemitider kommer det hela tiden från myndigheterna påbud om hur vi skall vara, och hur vi skall uppföra oss gentemot omvärlden. Vi får lära oss tvätta händerna på rätt sätt, hosta i armvecket och hålla avstånd till folk i vår närhet på grund av smittorisken.
Jag är så förvånad över att så självklara saker, som vi (som är äldre) fick lära oss redan som barn av våra föräldrar, nu måste trumfas ut från myndighetshåll som något som är alldeles nytt i universum. Och att vi dessutom hotas med ”åtgärder” om vi inte lyder myndigheternas pålagor. Har vi så till den milda grad blivit bortskämda med att samhället skall ansvara och ta hand om oss från vaggan till graven att vi inte längre kan ta ansvar för vår egen hälsa och vårt eget liv?
Vilken värld har vi skapat, när inte längre vuxna människor förväntas kunna ta ansvar för sin egen och andras hälsa? När myndigheterna måste hota med åtgärder om vi inte snyter oss på rätt sätt, och håller sanitära olägenheter borta genom att tvätta oss, och inte sitter bredvid varandra på en restaurang?
Vi får heller inte längre träffas för en pratstund vid kaffebordet, över huvud taget skall vi hålla oss hemma i enskildhet, och undvika att träffa folk. Vi skall umgås virtuellt via sociala medier och datorer. Men den som inte har tillgång till sådan apparatur, framförallt de äldre. Skall de sitta i sin ensamhet och titta i gamla fotoalbum kanske? Ångest och depressioner följer i pandemins spår, och samhället kommer att få satsa ekonomiskt för att återställa både de äldres och de yngres psykiska hälsa efter att karantänerna har avslutats.
Människan är ett flockdjur. Och unga människor påverkas negativt av den påtvingade karantänen. Att inte längre få träffas och umgås som man är van vid skapar negativa känslor, som i värsta fall kan resultera i olika negativa handlingar.
Det sägs att personalen på äldreboendena nu är i full gång med att aktivera de äldre, så att de inte skall känna sig så ensamma då deras anhöriga inte får komma på besök. Har det då anställts extra personal på äldreboendena som engagerar sig i de äldres välmående och psykiska hälsa, då man tidigare hört att det inte finns personal tillräckligt ens för den mest elementära vården inom äldreomsorgen? Om de anhöriga önskar ta en promenad i vårsolen med klienten på boendet, kan väl ändå inte smittorisken vara så hög, att en sådan åtgärd måste förbjudas?
Det räcker nog inte bara att nysa i armvecket och hålla avstånd mellan människor. För att klara av dagens påfrestningar krävs nog också litet medmänsklighet och empati.
RUNA LISA JANSSON
