SÖK
MENY
Myndighet som örfilar med hela handen
Låt oss för ett ögonblick bortse från all den lagstiftning, såväl nationell som på EU-nivå, som Kommunalförbundet för Ålands miljöservice (Mise) inte efterlever. Låt oss istället fokusera på att fundera på vad denna avfallsdiktatur egentligen är, för utifrån sett, för en lekman, är det hela väldigt luddigt i kanterna. Är Mise ett kommunalt samarbetsorgan, ett företag eller en myndighet och hur ska jag förhålla mig till dem och de till mig?
Enligt Mises egen information på webben är de en avfallsmyndighet. Okej, det är en myndighet vi har att tampas med. Då vet vi vilka spelgregler som gäller … eller gör vi? Låt mig hävda motsatsen.
En myndighet ska utan undantag till exempel ha korrekt datering i sin skriftliga kommunikation med berörda medborgare. En myndighet har skyldighet att minutiöst diarieföra all korrespondens, såväl inkommande som utgående. En myndighet har skyldighet att samtidigt med ett taget beslut meddela mottagaren om hur och inom vilken tid hen kan besvära sig mot detta. Men så går det inte till i fallet med avfallsmyndigheten på Åland.
Den första Misefakturan efter övergången till (minst) 4-fack för alla från och med 1.11.2020 dök upp i brevlådan den 14 januari. Fakturan var daterad 31.12.2020, vilket innebär att utdelningen tagit två veckor. Föga troligt, när ett brev till USA når adressaten snabbare än så. Betalningsvillkor uppges vara 21 dagar, men varför är då förfallodagen ställd till den 29.1? Den angivna anmärkningstiden är 14 dagar, men räknat från vilket datum?
Jag valde det sedvanliga, det vill säga att jag antogs ha fått brevet sju dagar efter att det postats. Fast när detta kunde tänkas ha skett kunde jag förstås inte veta, så i min välvilja godtog jag dateringen som hållpunkt. En anmärkning mot fakturan skulle alltså göras senast tre veckor efter dess datering, det vill säga den 21 januari.
Den 19 januari mejlade jag Mises kundtjänst och reklamerade, mycket välgrundat, debiteringen för tre av fyra tömningar. När det gått tio (!) dagar, utan att jag ens fått svar på att min reklamation mottagits, mejlade jag igen. I det därpå följande, ytterst senkomna svaret fick jag som väntat avslag på min anhållan om en avlyftning av oskäliga kostnader. Vad jag däremot inte fick i detta brev – utan diarienummer och undertecknat ”Avfallsmyndigheten Ålands Miljöservice k.f.” – var info om till vilken instans och inom vilken tid jag har rätt att besvära mig mot detta tjänstemannabeslut.
Den är inte vacker, den här metamorfosen från ett kommunalförbund skapat för att göra avfallshanteringen för hushållen så enkel och förmånlig som möjligt, till att vara en myndighet som örfilar med hela handen och påför hushållen avgifter av en sådan dignitet att de bör klassas som ocker. Låt mig summera det hela så här: att pungslås för avfall man bemödat sig om att inte producera är inget incitament för ett fortsatt miljötänk. Jag har ett 370-literskärl på gården som ska fyllas med fjorton dagars mellanrum. Från och med nu gäller det att ligga i om jag ska få valuta för pengarna!
Och varför inte implementera samma baklängestänk inom fler samhällstekniska områden, som till exempel el-försörjningen? Varför fakturera hushållen för deras faktiska el-konsumtion när man istället kan införa en schablonmässig el-förbrukning på låt säga 35 000 kWh/år oberoende av antal personer i hushållet eller fastighetens storlek? Samma med vatten och avlopp! Jisses, så mycket sköna stålar kommunerna kunde håva in på det viset och inte skulle väl du, Sofie Dahlsten, ha något emot att dina kostnader ökar samtidigt som dina grannars minskar – för de flesta är ju ändå nöjda?
NINA BACKLUND
Sofie Dahlsten på Mise har avböjt att kommentera.
