Missad inmatningstariff
Många har i sina uttalanden för massmedia tagit till verkligt höga brösttoner då det gäller det uteblivna inmatningstariffsystemet för de tre vindkraftsparker som stått under planering på Åland. Och visst kan jag ha förståelse för att många inblandade känner en stor besvikelse och givetvis även en prestigeförlust efter många år av svåra förhandlingar.
Men kanske det även finns tid att rannsaka den politik som förts. Under den korta tid som jag aktivt ägnade mig åt åländsk landskapspolitik var Olof Jansson en tongivande kraft inom den åländska politiken. Eftersom jag i mitt yrkesmässiga liv vistades en hel del i den åländska skärgården träffade jag ibland Olof på skärgårdsfärjan ut till Kökar. Ett ämne som då lätt kom upp till diskussion var maktbalansen mellan riket och Åland.
Han poängterade alltid att varje övertagande av behörighet måste bedömas utifrån den samhälleliga nyttan. Samt att ifall uppkomna problem senare visar sig vara större än vad som först bedömts borde man omförhandla och eventuellt slopa en behörighet i utbyte med en annan.
Under alla de år jag satt med i ett elbolags styrelse insåg jag aldrig nyttan med den åländska ”elbehörigheten ”.
Jag har ifrågasatt det i diskussioner med ledande tjänsteman och politiker men alltid fått svaret att det är politiskt omöjligt att slopa den behörigheten.
Eftersom vi nu har det system som vi har är det givetvis omöjligt att veta vilka konsekvenserna varit ifall behörigheten stannat i riket. Personligen har jag dock alltid hävdat att kostnaderna för regionnätet, satsning i reservkraft och kostnaderna för Finlandskabeln då inte drabbat oss elkonsumenter lika hårt som de nu gör.
Dessutom, även om jag inte är någon förespråkare för vindkraft, är jag övertygad att de nu planerade vindkraftprojekten varit förverkligade för flera år sedan eftersom Åland då automatiskt innefattats i det nationella inmatningstariffsystemet.
Jag tycker inte heller att tidningarnas rubriksättning och politikers uttalanden ger en rättvis bild av situationen.
T.ex. alla dessa rubriker om att Åland går miste om tiotals miljoner. Sanningen är att dessa eventuella miljoner till stor del skulle ha gått till att finansiera inköpen av vindmöllorna och då givetvis till multinationella bolag med säte i mellan Europa.
Sedan mången politikers uttalanden angående Vin/Vin. Vari ligger det ekonomiska Vin/Vin ur Helsingfors synvinkel. Miljövänlig producerad el finns idag till den grad att staten inte behöva bistå nyprodukton med en enda cent. Ändå finns vindkraftsparker under planering i riket som överstiger statens målsättning med minst 60 %.
För mig förliknar jag dessa uttalanden Vin/Vin med barnen som lekte kula i sandlådan där det ena barnet sade till det andra barnet ”att får jag alla dina kulor så är jag vän med dig”. Det paradoxala är att det på grund av alla dessa nationella bidragsformer, som finns för att stöda nyproduktion av miljövänlig el, så blöder all den miljövänliga elproduktion som tidigt startades upp.
För någon kan det även vara nyttigt att veta att ett handslag gäller under de förutsättningar som finns då det ges. Följande dag kan världen se helt annorlunda. Under min tid i affärslivet gavs många handslag. Det kortaste handslag som jag kan påminna mig om gällde i sex timmar. Ändå gällde det att inte tappa modet och återvända till förhandlingsbordet.
Som röstberättigad ålänning har jag alltid gett min röst till en politiker som ser till ekonomin framför politiken.
Därför har jag också stor förståelse för de beslut som regeringen i Helsingfors tog beträffande vindenergistödet och jag önskar att de vågar ta många liknande svåra beslut för att få statsfinanserna i skick. Förbättrade statsfinanser är enligt min åsikt en förutsättning för att i nu läget säkra en stabil ekonomisk utveckling på Åland.
Folke Engblom
