DELA

Mise – inget bra exempel på små kommuners förträfflighet

Rauli Lehtinen tar till brösttoner i sitt försvar av Mise, som nu plötsligt har fått ”råg i ryggen vad avser offentlig förvaltning”. Därtill bedriver Mise enligt Lehtinen ”tillsyn dels mot privatpersoner och dels mot företagen”. Intressant detta med tillsyn mot företagen! Enligt landskapslagen om renhållning omfattar det kommunala ansvaret ”..avfall, som kommer från privathushåll” [LL (1981:3) om renhållning, 10 § (2006/50)]. Var kommer företagen in i bilden?

Lehtinen säger att ”Mise ser till .. att företagen inom Mise tar sitt producentansvar”. Förvisso har företag med hot om vite av Mises styrelse skrämts in i landskapsregeringens register för producenter för att den vägen tvingas betala avgifter till Mises f.d. dotterbolag Proans Ab – ett förfarande vars laglighet borde ha prövats i förvaltningsdomstolen. Men är detta vad Lehtinen menar att Mise har sett till ”att företagen inom Mise tar sitt producentansvar”?

”Mise ser till att hushållen har en ordnad avfallshantering…”, fortsätter Lehtinen. Mise har visserligen erbjudit hushåll transport av brännbart restavfall från fastigheterna – en service som Mariehamns stad tillhandahöll långt innan Mises tillkomst -, men i övrigt är den fina renhållningsservice, som staden kan skylta med, ett resultat av privata insatser. Den tillsyn som Mise under de senaste åren har bedrivit, har huvudsakligen fokuserats på att samla in avgifter från hushåll.

Mises bidrag till modernisering av avfallshanteringen har efter 2007 varit ytterst marginell. Vad Mise har åstadkommit är en renhållningsmarknad utan kommunal styrning och utan priskontroll, vilket har resulterat i onödiga kostnader för kommunernas invånare. Stadens i dag gällande ägardirektiv för Mise inger förstås en förhoppning om kursändring, men med tanke på att många förtroendevalda – däribland Rauli Lehtinen -, som i flera år har hållit liv i ”Mise-koncernen” fortsättningsvis sitter kvar, bör man tillsvidare vara försiktig med att basunera ut Mises förträfflighet.

Enligt Lehtinen jämför Runar Karlsson äpplen med päron. Det ligger förstås något i påståendet, men frågan är om inte också Lehtinen är ute och cyklar. Räkna istället på hushållens totala kostnader för renhållning? Grundavgifter, tömning av brännnbart restavfall, kompostering, transport till uppsamlingsplatser för producentavfall och farligt avfall, avgifter för grovavfall o.s.v. I Saltvik måste man förstås också räkna in skattemedel, som går till renhållning fördelade på kommunens alla hushåll. Och slutligen naturligtvis, som Lehtinen indikerar, jämföra vad man får för pengarna. Jämförelsen skulle troligen inte resultera i fördel-Mise.

Runar Karlsson tar Mise som ett bevis på att små kommuner är mera kostnadseffektiva än stora. Mise är i särklass unikt och därför inget bra exempel. Mises problem var från början att kostnaderna för producentavfall och farligt avfall genom ÅPAB lades på kommunalförbundet. Den ursprungligen fastställda rollen som kommunal renhållningsmyndighet kom sedan att avvecklas efter 2007, när man kom på idén att skapa ett kommunalt monopol inom stora delar av den åländska renhållningsmarknaden med Mise som finansiellt huvudansvarig, den s.k. ”Mise-koncernen”. En genuint åländsk lösning, där man glömde bort den ursprungligen goda tanken bakom producentansvaret, dvs att sätta press på producenternas material- och paketeringshysteri. Resultatet av bristande kunskaper och oförmåga att överblicka sakfrågor i styrelse och stämma?

Nej, Runar Karlsson! Mise i sig är inget bra bevis för att små kommuner är bättre än stora. Ifråga om avfallshanteringen är nog en enda kommun den bästa lösningen. Dock under förutsättning att använd systemlösning är rumsren med en tydlig rollfördelning mellan kommunal myndighet och renhållningsmarknad.
Jan Westerberg