Minst samma som i riket
Under långa tider har åländsk politik präglats av tanken att ålänningarna ska ha minst samma förmåner som i riket. Innan vi fick nuvarande självstyrelselag var vår budget starkt knuten till rikets budget. Vi närmast kopierade rikets budget. Det var i sig ett ganska dåligt system men det hade en styrka. Ålänningarna kunde räkna med att de reformer som gjordes i riket inom sjuk- och hälsovård samt inom den sociala sektorn också kom ålänningarna till del.
När den nu gällande självstyrelselagen trädde i kraft 1993 fick lagtinget rätt att oberoende av rikets budget fördela klumpsumman. Många tror att den budgeteringsfriheten är mer eller mindre obegränsad. Men så är inte fallet. Lagtinget måste alltid säkra att det finns pengar för hälso- och sjukvård samt sociala förmåner. Problemet är att alla regeringer som suttit sedan 1993 har försummat att stifta lagar inom hälso- och sjukvård och sociala förmåner. Åland har inte motsvarande lagstiftning som i riket på dessa områden. Istället lappar man och lagar genom budgetskrivningar och hälso- och sjukvårdsplanen. Detta är dock inte förenligt med Finlands grundlag som tydligt och klart säger att grundläggande rättigheter inom social- , hälso-och sjukvård ska bestämmas i lag.
Med andra ord är ålänningarnas grundläggande fri- och rättigheter betydligt svagare än för medborgarna i resten av Finland. I vissa fall finns de inte alls. Det kanske mest skrämmande exemplet på detta är rätten till allmän tandvård. En rättighet som tillförsäkras alla finländare i en folkhälsolag som saknar motsvarighet på Åland.
Lagtingets borgerliga majoritet vill nu ta bort den så kallade nivågarantilagen som tillkom 1983 för att lugna en växande opinion som oroade sig för tankarna på egen beskattning som fördes fram från Ålands sida inför senaste självstyrelselagsrevision. Nivågarantilagen var ett hastverk som lagtinget skapade. Det enda parti som klart tog avstånd från förslaget var socialdemokraterna bland annat för att vi ansåg lagstiftningsprocessen helt förkastlig. Lagtingets ska inte syssla med lagberedning är en viktig parlamentarisk princip som man inte ska frångå. Nivågarantilagens syfte var just att säkra att ålänningarna skulle ha minst samma sociala förmåner som i riket. Att lagen inte fungerat tillfredsställande är alldeles uppenbart. Däremot är det att dra en felaktig slutsats om man tror att det inte behövs lagskydd för att trygga ålänningarna deras rättigheter inom social-, hälso- och sjukvård.
Det råder en skriande brist på resurser inom social-, hälso- och sjukvårdsområdet inom landskapets förvaltning. Avdelningen hör till de minsta. Jämför man med jordbruksavdelningens personalstyrka blir läget närmast groteskt. Man måste hålla i minnet att väljarna anser just hälso- och sjukvård vara politikens viktigaste ansvar. Här måste en omprioritering ske. Samtidigt är det så att självstyrelselagens § 44 stipulerar att lagtinget ska sträva till minst samma förmåner som i riket när landskapets budget görs. För att detta ska fungera måste ålänningarnas rätt till social-, hälso- och sjukvård regleras i landskapsplag. Finns det ingen lag finns det inte heller någon rättighet. Följande lagar saknar motsvarighet på Åland; folkhälsolag, lag om specialiserad sjukvård, lag om hälsofrämjande, förordning om medicinsk rehabilitering, lag om socialjour, lag om social kreditgivning och lag om social företag för att nämna några.
Socialdemokraterna kan inte acceptera detta. Istället för nivågarantilagen som inte fungerat kräver vi en lag om garantier för minst samma sociala förmåner som i riket inom social- ,hälso- och sjukvården på Åland. En sådan lag ska säkra att ålänningarnas sociala rättigheter finns i lag och att självstyrelselagens bestämmelse om minst samma förmåner säkras. Ingenting annat duger.
Barbro Sundback (S)
