Minneskonsert med minnesförlust
Att organisera en minneskonsert som en hyllning till kompositören Jack Mattsson är ett hedervärt initiativ. Däremot tar jag avstånd från den marknadsföring som gjort gällande att rörde sig om musikteatern Katrina i ”originaluppsättning”, med den ”ursprungliga rollbesättningen”, och ”samma solister som vid uruppförandet i Eckerö för 12 år sedan”. Projektledaren Björn Blomqvist har gått ut i media och talat om en konsert med ”hela det gamla Katrina-gänget” (NÅ 11/9, mina versaler), och påstått att ”solisterna är till 99% desamma som var med vid uruppförandet” (TÅ 25/9). Denna typ av falsk marknadsföring känns inte juste mot mig och den åländska publiken.
Jag var med i originaluppsättningen 1997 och i 1998-års uppsättning i tal-och sångrollen som Saga. I massmedias rapportering får man genomgående intrycket att jag inte ”kunnat ställa upp” i den aktuella minneskonserten och därför ersatts med annan sångare (se bl.a. NÅ 13/11):
”Blomqvist är mycket glad över att … de flesta andra av solisterna kunnat ställa upp … Nya inhoppare är Sofie Asplund och Frida Söderdahl som gör de roller som sjöngs av Annika Sjölund och Katja Brandt i den första uppsättningen av musikteatern.”
Eftersom det kan tolkas som bristande engagemang från min sida att jag inte ”ställer upp” i en minneskonsert för Jack, måste jag klargöra att sanningen är den att jag överhuvud taget inte blev kontaktad inför evenemanget och därmed ej heller tillfrågad att delta.
I lördags, under pågående konsertserie, fick jag dock ett telefonsamtal från en av initiativtagarna, som påstod sig beklaga det faktum att han nyligen plötsligt insett att man ”glömt bort” att jag var med i Katrina då det begav sig. Men enligt flera andra uppgifter är ”minnesförlusten” från början ett medvetet val från organisatörernas sida.
Att som enskild solist utsättas för medveten utfrysning ur en original-ensemble är naturligtvis fruktansvärt kränkande, i synnerhet som jag mig veterligen inte hade något otalt med vare sig Blomqvist eller någon annan i ensemblen.
Jag kan bara gissa mig till vad som ligger bakom att man behandlar mig på detta sätt. Jag fick rollen som Saga genom regelrätt audition och hade såväl sång- som teaterstudier och tv- och (musik)teaterroller och solistuppdrag i bagaget. Men som relativ amatör i en av huvudrollerna fick jag tidigt känslan av att vara en tagg i sidan på en del av det mer professionella gardet, och dem som hade velat se en annan rollfördelning än den som juryn (i vilken Jack satt med) gick in för.
Om min närvaro på samma scen som mer etablerade sångare kändes olämplig eller till och med vanhedrande i en minneskonsert, så hade detta kunnat diskuteras öppet med mig. I stället låtsades arrangörerna som om jag aldrig funnits, och gick så långt som till att i en presskonferens låta massmedia få intrycket att rollen som Saga ursprungligen skulle ha sjungits av Therese Karlsson (som ju sjöng rollen som Lydia), och att sopranrollen som Lydia skulle ha sjungits av mezzosopran Jenny Carlstedt.
Personligen hade jag gärna deltagit i ensemblens återförening, men under dessa omständigheter kände jag mig inte ens välkommen att delta på åskådarplats. Jag får hedra Jacks minne på annat sätt.
Att arrangörerna utan vidare utesluter en enskild Katrina-solist ur original-ensemblen är något de får stå för. Men att detta sker i ett sammanhang som är avsett som en hyllning till Jack Mattsson är synnerligen olämpligt. Det är inte så jag vill minnas Jack och musikteatern Katrina.
Jag vill lyfta fram alla de insatser som gjorde musikteatern Katrina till tidernas succé. Alla dem som utan att nödvändigtvis stå i rampljuset bidrog med sin tid, energi och sitt helhjärtade engagemang. Många amatörer. Många kvinnor och barn. Ofta på frivillig bas. Fleras insatser verkar ha glömts bort. Men jag är övertygad om att vi alla minns och duger till att hedra Jack. Och jag vill verkligen betona att det inte är sant att jag inte skulle ha brytt mig om att delta i Jacks minneskonsert.
Katja Brandt
