För näringsminister Fredrik Karlström ligger politisk prestige och ensidig övertygelse i vägen när det gäller det åländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter och framtid. Hans skiva börjar kännas riktigt nötig så mycket som han upprepar sig.
Framtiden för åländskt jordbruk, enligt Karlström, handlar om investeringar och investeringar, 1.000 flera mjölkkor, effektivare producenter och radikalt minskade stöd. Hans svada är oerhört övertygande – för dem som inte har ett hum om verkligheten på de åländska gårdarna och om hur ett jordbruk egentligen fungerar.
Vi däremot, som lever i verkligheten, är lika övertygade om att han har fel – som Karlström är att han har rätt.

Boda Mjölk i Hammarland har redovisat gårdens utsatta situation mycket tydligt. Det är inget litet skrämskott de levererar med talet om hotande konkurs. Inte så konstigt om uppgivenhet är på väg att drabba dem och sorg över vad som kan hända med familjegården.
När man gör en sådan satsning handlar det inte bara om att få ut så mycket investeringsbidrag som möjligt, även om det är en god hjälp på vägen, den egna satsningen är alltid mycket större. Inte bara när det gäller lån på banken utan också den mänskliga insatsen.
Man ger nämligen allt, man satsar sitt liv, hela sitt fysiska och psykiska kapital som människa. Så är det när det handlar om familjejordbruk, i både större och mindre skala, arbetet är ens allt uppslukande levnadssätt.
Man anlitar konsulter och ser på prognoser, tror på sin förmåga att omsätta allt i praktisk verklighet – och så kommer kallduschen – det fungerar inte. Ekonomin i kaos och räkningarna samlas på hög.
Det är en situation som under senare år drabbat många jordbrukare i våra närområden, i både Sverige och Finland. För alldeles för många har det fått katastrofala följder, som svåra depressioner, utbrändhet, misskötsel av djur, självmord och konkurser. Det vill vi inte uppleva på Åland, eller hur?

Östergårds Mjölk i Sund är Ålands största mjölkgård med cirka 300 mjölkkor. Ole Blomqvist är en oerhört duktig bonde och hans stora satsning kom i gång innan den nuvarande konjunkturnedgången, därför antar jag att förutsättningarna är stabilare för honom än för senare storsatsningar.
Ändå har Ole Blomqvist sagt att om dagens stödnivåer sänks och avbytarsystemet försämras ytterligare, går det illa också för den gården. Han vet definitivt vad han talar om.
Näringsministern skall hjälpa Boda Mjölk att få tag i en begagnad robot. Han vill tydligen satsa mera riskkapital i åländsk mjölkproduktion, det talas ju redan en del om Haga kungsgård i det sammanhanget. Hur som helst löser nog inte en leasad robot alla problem i en handvändning.
Att bygga upp en lönsam produktion tar tid, lång tid, och under den tiden flödar räkningarna in och ska betalas, medan avkastningen inte räcker till och priset för produkten står stilla. Hur många år tror näringsministern en gård klarar att gå back och hur länge är fordringsägarna nöjda med att vänta på betalningen?
Att inte kunna betala för sina produktionsmedel får till följd att det blir kalla handen i lantbruksbutiken om du inte har kontanta medel i börsen. En annan konsekvens är att små firmor som utfört tjänster inom jordbruket också får betalningssvårigheter. Följdverkningarna är vittgående och har redan börjat märkas här och där.

Faktum är Fredrik Karlström och övriga regeringsmedlemmar, att trots oförändrat LBU-program i år och 2014, har de gårdar som satsat på nytt eller förstorat sin produktion under senare tid, redan ekonomiska svårigheter.
Om stödsystemet förändras så radikalt som det aktuella förslaget aviserar, måste alla produktionskostnader minska avsevärt och producentpriset på mjölk, kött, spannmål, frukt och grönsaker stiga mycket.
Och det kan ni, bästa ministrar, inte göra särskilt mycket åt. Inte ett skit faktiskt!
Det lilla ni kan göra är att hålla stödnivåerna oförändrade och stoppa den vidare avvecklingen av avbytarsystemet, då har förhoppningsvis flera av gårdarna som satsat på att förstora och bygga ut, möjlighet att hålla näsan ovanför ytan några år till och förhoppningsvis överleva.
För min del tror jag att de jordbruk som ännu för tio, femton år sedan betraktades som stora med cirka 25-40 mjölkkor och som satsade under andra tider, klarar sig bäst de kommande svåra åren. De familjejordbruk som är skuldfria och som stått emot tidens tryck på stora investeringar kan känna sig ganska trygga.
Näringsminister Karlström är övertygad om att 1.000 flera kor på Åland löser alla problem och bortser medvetet från de nya problem som hans vision kan medföra.

Ålands enda mejeri, ÅCA, som gör så fina ostar, förnyar sitt sortiment och får fina priser, höjer självklart mjölkpriset när de får så väldigt mycket mera mjölk. Säger Karlström. Men tänk om pengarna då behövs till utbyggnad, modernisering och effektivering av mejerihanteringen, osttillverkningen och ostlagret? Är inte lagerkapaciteten redan nu otillräcklig?
1.000 flera mjölkkor innebär lika många fler kalvar per år, av dem är omkring hälften tjurkalvar. Redan nu hör man om problem med avsättning på tjurkalvar från nuvarande mjölkbesättningar.
Så har vi det här med naturbeten och öppna landskap. Stora mjölkbesättningar betar inte på ängarna. De utfodras under tak, har inprogrammerad fodertillgång och måste hållas i närheten av roboten för att kunna bli mjölkade när juvret är sprängfyllt och samtidigt utfodrade med kraftfoder.
Betar en kort period gör eventuellt de kor som står i sin sommartid, samt kvigorna. Det räcker inte för att bibehålla öppet landskap och biologisk mångfald.
Därför behövs mångfald, naturliga betesdjur som får och dikobesättningar, ja även mindre mjölkkobesättningar. Det är de djurgrupperna som är våra bästa landskapsvårdare och som dessutom producerar det bästa kvalitetsköttet.

Bästa landskapsministrar, att starta upp eller bygga ut ett jordbruk med djur som huvudinriktning är ingen enkel grej som man fixar till på några veckor eller månader, det handlar alltid om långsiktig planering och hårt arbete. Att bygga upp en stor mjölkko- eller dikobesättning som ger bra avkastning tar många år. Även den som är mycket duktig och omsorgsfull i skötseln av sina djur drabbas av bakslag. Alla bakslag kostar mycket och även tid är pengar.
Näringsministern har också sagt att arrendepriserna är för höga och det stämmer absolut i många fall de senaste åren, men vad kan han göra åt det? Ingenting ser det ut. Arrendena är höga också på landskapets marker. Och förresten, varför skulle en markägare säga nej tack om det finns odlare som är villiga att betala vad som helst, utan att tänka efter om det verkligen är lönsamt.
Vad jag vill ha sagt är att förslaget till LBU-program för åren 2014-2020 är en katastrof för det åländska jordbruket. Att 1.000 flera mjölkkor är en utopi i sammanhanget, att enda möjligheten att rädda det som räddas kan är ett oförändrat program, vilket ändå inte kommer att räcka eftersom produktionskostnaderna hela tiden stiger mer än producentpriserna.
Maj-len Lindholm
Gölby

Mer läsning

Premiär för ÅM i yatzy

Mariehamn är årets stadskärna

Åländska mästare i tennis korade