Min mamma heter Erik
Nu har det börjat. Pajkastningen, alltså. Fram och åter kommer det att debatteras huruvida homosexuella ska eller inte ska få adoptera barn. Huvudlösa argument blandas med, ibland, väl genomtänkta.
Barnens rättigheter är en mamma och en pappa!
Visst, vi kan gå med på det argumentet. Fast det håller inte. För att om man drar saken till sin spets så bör man alltså förlora vårdnaden om ena föräldern faller ifrån eller ifall paret separerar. Tillika borde detta innebära att ensamstående kvinnor borde tvingas till abort ifall de blir gravida utan en man vid sin sida.
Barnet blir homosexuellt!
Eeh.. Javisst. Med den logiken borde det inte finnas homosexuella eftersom det bara är heterosexuella som producerar barn, eller hur? Homosexualitet smittar inte! Ibland kan det falla sig så att ett barn till homosexuella föräldrar själv växer upp till homosexuell, men det har inget med föräldrarnas orientering att göra. Vad man däremot börjar upptäcka bland barn till homosexuella, är att de växer upp till individer med stor förståelse för det som inte är heteronormativt.
Barnet blir mobbat!
Nej. Så länge man är öppen gentemot skolan och klasskamraternas föräldrar samt förstås mot klasskamraterna, utan att hymla, så uppstår sällan problem. Barn är fördomsfria! Ända tills föräldrarnas trångsynthet börjar tränga igenom.
Faktiskt är det så att homosexuella redan är precis lika bra föräldrar som heterosexuella. Det går inte att komma ifrån!
Lika rättigheter för alla ansvarstagande vuxna borde vara en självklarhet i dagens samhälle, men det är inte så. Den heterosexuella kärnfamiljen är inte längre den enda konstellation som finns. I dag finns flera kombinationer under regnbågen. Sålunda borde även samkönade par inneha rättigheten att prövas för adoption. Alla ska alltså inte ha rättigheten att adoptera. Bara på samma villkor.
Hälsar ett samkönat, gift, barnlöst par!
